Aftonbladet – 21 augusti 1861, sida 2

stare om den käpp af jernek, mot hvilken han stödde sig. Slutligen uppnådde de sitt lilla hus. Martha kastade sig på stenbänken, bristande i tårar; Williams förblef stående framför henne, och Frans upptog mekaniskt sin pipa som han satte raellan sina tänder utan att påtända den. Plötsligen ft dubblades modrens snyftningar; hepnes ögon hade fallit på det olycksbådande numret, som hon behållit utan alt veta al det Gud är bra hård mot fattigt a hon med förtviflan; hvad ha v t som förtjenat ett sådant slag och just un, då Williams kunde blifva lycklig. ttJa .. ja .., mumlade Frans; det är alltid så; då händelsevis en stackare får en smula med af bytet, tar vår Herre det snart ifrån honom igen. Äfven han tänker blott på dem som ha guldepåletter. Det är en underlig verld vi lefva uti.t Och att tänka, att om jag ej blifvit sjuk, skulle vi kunnat lega en annan i hans ställe ... Ack! hvarföre dog jag ej för tre år sedan? CAck, säg inte så, min mor, säg inte sålt Du skunue fara... min Gud! .. du skulle faratt, återtog den gamla qvinnan, slutande Williams i sina armar; men är du säker! på att vi ej kunna friköpa dig? ... i sälja allt hvad vi ega, våra blommo vårt hasgeråd ... allt .. då skulle du åtminstone: i oss... då skulle du ej blifva skiljd från Elisabeth !:: COch han skulle erbjuda henne en halm-; bädd till bröllopsgåfva, är det inte så, din gamla toka? inföll Frans höjande axlarne. I Tyst, sade Williams, se der hr Kofi mann, som går hern till sie; dölj edra tå-; rar för honom, min mor.4 I SAck! ropade Martha, resande sig, hr I Koffmann, han kan rädda oss, han ... Och hon sprang att möta måiren.