Aftonbladet – 21 augusti 1861, sida 1

sakelsen tjena till måttstock för detsamma; men lifvet! Det få vi af Gud för intet. Likväl fanns der ibland dessa unga arbetare, som med lugn åfvaktade sitt -öde, en. hvars utseende och alla åtbördet förrådde oro; det var Williams Hauffer. Han fruktade af mer än ett skäl den dom som slumpen skulle fälla. Hans första lefnädsår hade förflutit i en prestgård vid Rhenstranden, och han lemnade icke -detta ställe förr än han kom till trädgårdsmästaren, som lärde honom odla blommor. Sålunda van från barndomen vid milda intryck och en fridfull omgifning hade han alltid erfårit en hemlig motvilja för soldatlifvet. Martha visste detta, och med moderligt förutseende hade hon velat hopspara den summa som kunde rädda hennes son från rekryteringen; men sjukdomar och oförutsedda förluster hade gäckat hennes beräkningar. Frans hade, för öfrigt med mycken ovilja, biträdt detta förslag, som han kallade qvinlig feghet. Sjelf soldat i tjugo års tid, hade han bibehållit alla fältlifvets fördomar och i hans tycke var den man, som ej för sitt land spillt sitt blod, brottslig eller onyttig. Föstrad i 1793 års hårda skola, der ingenting fick vara alldagligt och der hvar och en lärt sig att göra underverk, hade Frans vid femton år gått ut att försvara fäderneslandet; han hade genomtågat en stor del af Europa, rödjande sig väg med bajonetten, och ej stannat förrän år 1815 på vårt sista slagfält, der han qvarlemnåt sitt ben, sin arm och sin kära kokard. Invaliden förstod att allt var avnorlunda mot då, och att armen ej längre var Frankrikes lefvande förmur, utan en sysslolös styrka, som makten hade i sinnet att använda mot na. tionen. Omöjligheten att kunna friköpa Williams.