Aftonbladet – 19 augusti 1861, sida 3

onom mot grobianerna i skansen och lade mig ut för honom hos Dan Coffin, men Nathan oeh kaptenen voro synnerligen stränga mot honom. Stackars kräk! hvad han utstod låter svårligen beskrifva sig — förtryck, orättvisa och en (kränkande råhet. Jag kan aldrig glömma huru han en natt, då vi hade vakt på däck, smög sig intill mig och hviskade att han föregående natten drömt, att han sett sin hustru och sitt barn döda af elände och att han i en annan dröm sett dem fria från lidande och org: lyckliga i himlen, leende och vinkande åt honom att komma till dem, Jag skall snart vara hos dem, utbrast han utom sig; jag kan ej längre fördraga lifvet ombord bär, detta helvete på vattnet.4 Jag blickade i månskenet ned på hans bleka, af svår behandling altärda avsigte och läste dtri ett nytt beslut. Jag försökte trösta honom, ingilva honom hopp och uppnruntra honom att härda ut. Hun tryckte min hand, tackade mig och smög bort som en skugga. Samma natt hoppade han öfver bord och drunknade. ?Den kanaljen! Han har lurat mig, var allt hvad kaptenen yttrade härom, i befunno oss då inom vändkretsarne; let blåste svaga vindar och klippern gled tik en vålnad öfver vattnet. Den var en utmärkt seglare. Besättningen blef nu mindre misshandlad än under svårt väder. Icke förty hade sju man dött innan vi passerade linien. Vi voro ej långt söder om linien, då en händelse timade: Den stora patenterade jernvattencisternen hade blifvit biistfällig och vattnet rann ut, blötte laddningen och förenade sig med vattnet i kölrummet. Endast vattenfaten återstodo. Besättningens vattenranson minskades allt mer och mer, och detta i den hetazonen. Törstens plåga