Aftonbladet – 15 augusti 1861, sida 2

karl, som gick på vakt, den: andra tjuf. ven, som: var inne: för att stjäla. I ett så: dant feberögonblick hörde han plötsligt Hansen korhma och säga: Test! — SWer da? t ropade Jörgensen: — För fan! håll då munnen, det är jag! — Wer dat Svara. eller jag ränner bajonetten: genom lifvet på er! Och med:.den besynnerliga dubbelhet eller lögnaktighet, som en menniska: kan ha utloch medi ett sådant ögonblick, stötte Jörgensen till mot den sida, der han trodde att Hanser icke stod. Det var, som sagdt, en dubbelhet, en oförståndig sjelfmotsägelse; ty ville han vara ärlig och förhindra stölden, behöfde han blott göra larm; och ville han ha nytta af. stölden, var detorimligt att göra en fiendtlig.demonstrationmot sin med: brottsling; Men: all: dylik förståndig beräkning kunde ej uppstå hos en-menniska, som vår delad mellan två lidelser och blottiville göra någouting, för att Lu skrymt försona sig med: sitt samvete. Han stötte således, såsom sades, mot den sida; der han antog att Hansen icke stod: Men Hansen hade just, öfverraskad: af det hotfulla i Jörgensens rop, velat: smyga sig åt andra sidan och fick: dem våldsamma bajonettstöten rakt i bjertat: När Jörgensen märkte, att hans bajonett gick genom ben och kött, när han hörde det egnö ljudet af jernet, som banade sig väg, och. derpå den tunga, likasom: bubblande suck, livarmed Hansen: gaf upp andåny; reste sig håren på hans: hufvud af fasa: Förfärlig i sig sjelf, blef gerningen ännu förfärligare genom det mörker, som omgaf den. Tankarna hvirflade omkring och sökte i-obeskriflig hast efter alla möjliga undanflykter. Han skulle. låtsas, som om ingenting skett — nej; det var omöjligt. Han skulle angifva sig sjelf: — nej... nskulle springa in i