Aftonbladet – 14 augusti 1861, sida 2

LUBERRESS SERERen KPP PMVANe Slaget vid Manassas, skildradt af WiLnLIAM RUSSELL. (Forts. från gårdagsbladet) . Någon omvexling på den långa och tröttsamma vägen erbjödo åtskilliga piketer långs utmed densamma samt granskningen af våra pass och papper på särskilda punkter. Men landet såg öfvergifvet ut, trots majsåkrarne. ty husen voro stängda, och de få bland landets inbyggare, som vi mötte, blängde mycket buttert under lugg på de förmenta abolitionisterna. Denna del af Virginien är rikt skogbeväxt samt höjer och sänker sig i stora regelbundna vågor af åker och skog; men vägarne äro djupa och fyllda med lösa stenar samt mycket obehagliga attrida eller åka på. Husen äro af trä med de vanliga negerhyddorna bredvid sig, och de exemplar af racen jag såg voro väl klädda och af icke ofördelaktigt utseende. Då vi togo af på en af de vägar, som föra till Fairfax Court-house och der bortom till Centreville, nådde oss ett aflägset kanondunder. Detta måste ha varit kl. 9,30 f; m. DEt fortfor oafbrutet hela dagen; åtminstone när skramlet af giggen upphörde, rullade dånet af kanonskotten genom skogarne till oss. En person sadeatt skjutningen börjat kl. 2, men piketernå uppgåfvo, ait den började bli oafbruten kl. half 7 eller 8. Några miouter derefter syntes en trupp på vägen, med ryggen mot Centreville ÅS ansigtet mot Alexandria. Deras marsch var så oordnad, att jag skulle haft svårt att tro att de vore soldater i en fiendes land — ty Virginien häromkring är det obestridligen — om de ej burit vapen och uniform. Det visade sig snart att icke mindre än ett helt regemente tågade bort, en och en eller i små grupper af två eller tre man, på en sträcka af 3 eller 4 engelska mil af vägen. En babylonisk förbistring af tungomål hördes bland dem, och de voro vid godt lynne. men med någonting i sitt utseende, som jag ej kunde förklara. Vi stego ur vid en bäck, der en grupp af törstiga män drucko och rastade 1 skuggan, och jag frågade en officer: ?Hvart skall er trupp begifva sig?? — Vi skola tåga hem till Pennsylvanien, sir.? Det var det 4:de Pennsylvaniaregementet, enligt hvad jag erfor af soldaterna. Det tyckes som om ett allvarsamt arbete pågår bakom er, att döma af skjutningen?? — Ja, sir, jag tror att så är. Vi marschera hem? — tillade han efter en paus, under hvilken det troligen föll -honom in att aftågandet erfordrade en förklaring — emedan soldaternas tjenstgöringstid är slut. Vi ha gjort tjenst här i tre månader.? Jag ortsatte min väg, tänkande på en generals änslor, då han ser en half: brigad lugnt iåga. sina färde på sjelfva morgonen till en bataljdag, samt på de personers sinnesart, hvilka skulle ha skrikit sig hesa om sin älskade union samt möjligen slagit ihjäl den stackars sate, som vågat tro, att den ej är qvintessensen af allt stort och godt i fråga om regering samt af allt förträffligt och allsmäktigt hvad hären beträffar, men nu helt kallt vände den ryggen, när den var i yttersta fara, blott derföre att deras tjensteuid var förbi. Kanske var det rätt gjordt af 4:de Pennsylvaniaregementet, men icke vilja vi vidare höra talas om förträffligheten af frivilliga med tre månaders tjenstgöring. Och dermed lemnade vi dem. Plötsligen syntes ett förskräckligt föremål i skogen öfver träden — dömen af en kyrka eller offentlig bygnad, hvilken ögonskenlicen var utsatt för verkningarne af en jordbäfning och våldsamt vaggade af och ån. Mycket tveksamma närmade vi oss, så mycset hästarnes förskräckelse tillät det, samt upptäckte nu, att det besynnerliga föremålet var en luftballong, fästad vid en vagn och ifsedd att sätta general MDowell i stånd itt rekognoscera den position han vari färd ned att anfalla — jemt en dag för sent. De, som hade detta rekognosceringsbestyr, och deras biträden svuro lika grymt som Albas krigare i Flandern, men de kunde ej ned sina förbannelser kullslå träden, och let såg derföre ej olikt ut att ballongen skulle falla i händerna på separatisterna. Xl. 11 började vi komma in på det omtvistade området, hvilket nyss förut blifvit ipplåtet af secessionisterna till unionstrup