Aftonbladet – 13 augusti 1861, sida 2

LAVINIA. AF FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO.) lan lyssnade och stirrade omedvetet och mot sin vilja, liksom en menniska, hvilken är berusad eller alltför sömnig. för att förstå hvad-han ser och hör. På den öfverretning, som hittills hade uppehållit honom, följde nu en fulikomlig förslappning till kropp och själ. Hans tankar irrade från det ena föremålet till det andra, förvirrade. osammanhängande, lika feberdrömmar. Alt han var sjuk och frusen och olycklig mer än som kan beskrifvas — att han troligen var döende och att döden skulle vara välkommen för honom, dessa voro hans klaraste förnimmelser; men om arten aft sin olycka hade han icke det ringaste begrepp. Hastigt spratt han pp, vid det att ett skarpt ljussken föll på hans ansigte. En man höll en lantärna tätt framför hans ögon och en rå stämma befallde honom att stiga upp och gå sin väg. Han försökte att stå upp, men var icke i stånd dertill; två män reste upp honom på fötterna och han bjöd: till att gå, men raglade likt en drueken. Det var nattpatrullen som hade väckt ho-. nom; karlarne skrattade och sade att han hade fått nog. Hans själs kompass var förlorad och likt ett redlöst skepp dref han viljelöst än till höger än till venster, hur det föll sig. Skälfvande och erfarande en stickande smärta, förde han handen till hufvudet — hans rika. hår var som en massa af vått, hopsnärjdt sjögräs. Då först märkte han: att det regnade hällgt, att han hade! förlorat sin hatt och var bokstafligen genomvåt, ända in på ; roppen. . j Klangen af en högljudd klämtning straxt bredvid kom honom att spritta upp med! en känsla af förskräckelse; det var mid-: 9) Se A. B. n:r 150—154, 155, 157—159, 162, 163—183 och 184,