Aftonbladet – 13 augusti 1861, sida 2

synnerligt mycket att lita på. Jag vill dock säga hvad jag tänker om gårdagens batalj. Först och främst skulle federalisternas nederlag, huru fullständigt det än var, ej haft några allvarsamma följder utom sjelfva anfallets misslyckande, hvilket vär af större betydelse i politiskt än i militäriskt hänseende — om ej truppernas uppförande varit så vanhedrande. Reträtten på deras återtågslinier till Centreville synes ha slutat med en vild flykt, en ömklig panique utan den minsta anledning. :Ett så nesligt beteende af soldater skulle jag ansett omöjligt, och jag har aldrig under min erfarenhet af läger och armåer ens vid ett nattligt alarm bland lägrets lösa befolkning sett någonting liknande. Huru långt upplösningen bland trupperna sträckte sig vet jag icke, men den var fullständig inom mer än ett regemente. Washington hvimlar denna morgon af soldater utan officerare, som flytt från Centreville, och af tremånadsmänX, som efter slutet af sin kapitulationstid begifva sig till sina hemorter midt under ögat på fienden. Gatorna hvimla, trots regnet, af personer med ängsliga ansigten, och grupper af villrådiga politiker ha samlat sig 1 gathörnen, i hotellernas korridorer och iskänkrummen. Om i detta ögonblick de konfedererade gjorde en marsch öfver Potomac ofvanför Washington, sålunda tagande verken vid Arlington i flanken, vore det ej omöjligt att Capitolium kunde falla i deras händer. Ett dröjsmål skall dock förlägga denna händelse utom sannolikhetens område. Utan tvifvel hemtar norden sig från slaget. Hittills har den bara sagt: Gå och slåss för unionen!? Södern har å sin sida haft ropet: Låt oss slåss för våra rättigheter!? Antingen måste nörden föra sitt bästa folk i striden eller öckså skall det oundvikligen duka under för sin motståndares energi, personliga hat och öfverlägsenhet i militäriskt hänseende. På lördagsatton beslöt jag begifva mig till general MDowells armå, emedan jag tydligt insåg att tillbakaslagningen vid BullsRun och generalens order mot sina goldaters tygellöshet vittnade om betänkliga brister inom armåen — dock ej -betänkligare än som jag förut hade anledning förmoda att de skulle vara. Men huru man skulle komma dit, det var frågan. Ryktena om det stora nederlaget och återtåget hade spridt sig i staden. Alla hyrkuskarne, utom en, nekade att släppa ut hästar till slagfältet; åtminstone sade denne ende så. Ledamöterna af senaten och kongressen ämuade taga sig en fridag, så att alla åkdon och hästar, som kunde anskaffas, reqvirerades för att transportera dem till slagfältet. Denna nyfikenhet väcktes af ett rykte att MDowell verkligen hade fått order att göra ett anfall å Manassas och att general Scott hade lemnat honom tid till kl. 12 att slå Beauregard. Om general Scott verkligen befallt angreppet, så vågar jag säga att han bara var kanonmat för de häftigare civila ledamöterna ar regeringen, hvilka falskligen inbilla sig att en god vilja och passion är detsamma som militärisk styrka. Om följderna af den lilla skärmytslingen vid Bulls Run, som slutades med att federalisterna blefvo återkastade, berättades med mycken öfverdrift, och förlusterna uppgåfvos alldeles efter dens fantasi som man talade vid. En försäkrade mig att federalisterna fått 1509 man döda och sårade; men när jag kom till högqvarteret underrättade mig general Scotts adjutant att den officiella rapporlen ej upptog mer än 6 döda och 37 sårade. Hyrkuskarne vidhöllo ändock sina 1500 å 2000. Ju flera, som hade fallit, desto större skjutslega kunde de naturligtvis begära. Det enda jag kunde få var elt slags kabriolett med tva hästar; men derjemte försåg jag mig med cn stark handhäst, hvars behöflighet i närheten af en strid jag ofta hade erfarit i Indien. Alltsammans kostade så mycket som det skulle gjort på en kappränningsdag i England. essutom måste jag gå in på att ersätta hästar och åkdon 1 fall de blefve skadade eller tagna af fienden. Jag skrattade då åt denna försigtighet, men sedermera befanns den icke utan grund. Deremot gjorde egaren icke något förbehåll om ersättning i händelse kusken elier den färgade pojken på handhästen lede någon skada. När jag talade med officerare vid general Scotts högqvarter vid. expeditionen, öfverraskade det mig att de allsicke voro sanguiniska rörande resultatet af dagen, och en af dem sade så pass mycket att det ingaf mig tanken att han skulle ha rådt mig att stanna qvar i staden, om han ej tagit för gifvet att det var min pligt att begifva mig till skådeplatsen för affären. En engelsman, som var i mitt sällskap, blef af en kavalleriöfverste vid staben afrådd från att begifva sig dit, ty, sade han, 4trupperna äro oöfvade och ingen kan säga hvad som kan hända.4 Men min vän fick sitt pass af general Scott, som tog hela affären vid Bulls Run och de derpå följande vedervärdigheterna mycket lugnt, och vi begåfvo oss af ;å söndags morgonen — icke så tidigt som vi kanske bort, hvilket icke var mitt fel — till. Centreville, beläget ungefär 25 eng. mil sydvest från Washington. Min afsigt hade varit alt gifva mig å väg i det vackra månskenet, så att vi kunde anlända till MDowells läger i första dagningen, men adju— ket allt han barini hvad han behagade kalla matsalen, men som i sjelfva verket var famfl JR ST Ae Fe