Aftonbladet – 12 augusti 1861, sida 3

fullkomligen till hvem 4), såledesock hvem som lagt dessa ord i korrespondentens penna) sagt, att det vore en moralisk förbindelse för hvarje brunnsgäst, som kunde, att bidraga till gudstjenstens upprätthållande härstädes. Och hvad säger väl korrespondenten? Jag var och är verkligen i denna stund af sådan tanke. Vid hvarje brunnseller badort i fäderneslandet, der offentlig gudstjenst och gemensamma bönestunder erbjudas gästerna och der följaktligen brunnspredikant finnes, måste hvarje brunnsgäst, hög eller låg — de fattiga undantagna — erlägga sin del af predikantens aflöning. Den påföres honom i debetsedeln genom inrättningens direktion. Den blir honom der en juridisk skyldighet, som han endast på ett vilkor — nemligen att genast vända helsobrunnen ryggen — kan undandraga sig. Om han än al v vill eller ens kan bevista en gudstjenst eller deltaga i en gemensam böneandakt 5), så får han ändock betala till de gudstjenstliga förrättningarnas upprätthållande, emedan det helas behof gör sig gällande framför individens tycken. Här finnes nu icke och kan icke finnas — det vet jag lika så väl som korrespondenten — någon auktoritet eller bestyrelse, som kan pålägga och bestämma en sådan afgift; derföre är här heller ingen juridisk skyldighet, till hvars uppfyllande man kan tvingas. Men här finnes (under brunnstiderna) ett flertal af kristna ifrån fosterlandet, om hvilka man kan förutsätta, många om hvilka man vet, om hvilka det inför konungen är uttaladt att de hafva behof af Guds ord, af högtidlig kristlig gudstjenst under omsorgen för sin helsa, ofta under lidandet, som följt dem hit. Här finnes ock på kristna svenskars begäran och efter konungens förordnande under 2:ne månader och derutöfver en ordets tjenare, som, hvar efter sin förmåga, söker att tillfredsställa detta behof; och just derför, att dessa båda förhållanden äro förhanden, men ingen finnes, som för vilkoren dervid kan något med gällande kraft stadga oc förordna, inträder här den moraliska förbindelsen till det hela, till medkristna 6), i stället för den juridiska; den förra alldeles icke örminskad eller försvagad deraf, att man för sig och sina brunnskamrater af fäderneslandet genom dess konung fmottager — om till begagnande eller ej, det blir ju den enskildes sak — ett understöd, ett bidrag till det heliga ändamålets vinnande. Ligga dessa sanningar så jerran, att ej korrespondenten och de med honom liktänkande kunnat sjelfva finna desamma? Jag tager ej mitt ord tillbaka. Beträffande slutligen de större eller mindre ördelarne af nuvarande brunnspredikantens innehafvande pastorat, så lärer den saken med här ifrågavarande icke hafva ringaste gemenskap. Att korrespondenten den vidrört vittnar lika om hans urskilning som det öfriga om hans sanningskärlek, om hans kännedom i de saker, om hvilka han talar. Raderna om den s. k. Fonden till konung Oscars minne innehålla nästan lika många ori tigheter som ord. Det hörs tydligt att korrespondenten talar efter prat. Detta sista hörer dock ej hit. Snarare kunde. för det en gång gifna sammanhanget emellan historierna om smålandspresten och östgötapresten vara anledning att om de förra säga ett ord. , Dåliga äro de lagrar, som vinnas genom att göra ep ammal, i mer än ett fall, som det tyckes, redös man till föremål för en tidningsläsande pu bliks åtlöje derför, att han icke med den unges lätthet kan sätta sig in uti för honom, med hans utträde ur hemmet, alldeles främmande förhållanden, -som för något hvar torde fordra liten erfarenhet att alltid rätt behandla. Ålderdomen, helst om den är till kropp och sinne lidande, kunde väl dock lemnas i fred. Har ej korrespondenten här sjelf gifvit ett vittnesbörd äfven om sitt hjerta? Om ej all erfarenhet bedrager, så lärer väl flera tidningsredaktioner i korrespondentens här besvarade artikel hafva gjort ett fynd, som de kanhända ej försummat att göra sig tillgodo. Jag hoppas då, att de ur sina spalter icke heller utesluta detta genmäle, ehuru det är längre än jag önskade. Det går icke s8ä knapphändigt att reda ut en sak som att vända och vränga bort den. Karlsbad i Juli 1861. J. C. Flodman: