Aftonbladet – 12 augusti 1861, sida 1

och gatans 4 IP dd 1 Robert Lindströms, N:o 50 ie ttninggatan; i W. A. Lindströms, N:o 11 BrunkeNybrogatan å Ladugårdslandet; i Gustaf R. ers utrymme). -Under 75 öre Riksmynt införes Istryckeriet, Stora Nygatan N:o 21.J TESEN AASE NS ERSETEES ETTAN ETERN hvarje billig önskan? Nu måste talet om riksrådets snara sammankallande upphöra, ty dermed kan komma att länge dröja. Det kan ej komma i fråga att den internationella? skriftvexlingen mellan Tyskland och Danmark kan komma i gång förr än i slutet af. September. Tyskarne ha ingen anledning att brådska, holsteinarne ha det så bra som. de kunna önska sig, de ha fått alla sina anspråk tillfredsställda, vi hafva i alla :afseenden rättat oss efter förbundets på deras vägnar framställda fordringar. Deremot ha vi fått oss en plikt af mmst 3,000 (svenska) riksdaler om dagen, och vi kunna ej få afskaffad ens den skadligaste och förderfligaste gemensamma institution. Ar det då den ringaste sannolikhet att det skall blifva något slut på förhandlingar, hvilka försiggå under så ojemna förhållanden; och om det blefve något slut, hvilket för oss förderfligt resultat skulle icke sådana underhandlingar leda till! Om Danmark ej hade varit en sjuk man förut, eå skulle det kunnat blifva sjukt af sådana medikamenter. Men ändock skola vi uppehållas med prat om att diplomatiska konsiderationer förbjuda att tala om saken och att gjord gerning ej kan ändras. Man borde ha varit nog mycket diplomat att ej inlåta sig på sådana dumheter, och det är förtjent hån och gäckeri mot dem, som blindt litat på de styrandes klokhet, att det nu säges dem att det är för sent att fylla igen brunnen sedan barnet har drunknat; men en nations ära är för god att behandlas på det sättet.? I en följande artikel yttrar Fedrelandet: När vi se litet tillbaka, bara på det vägstycke vi tillryggalagt under de två sednaste åren — hvilken mängd af svikna förväntningar ha vi ej genomlefvat och hvilken bitter erfarenhet ha vi icke skördat af alla de förödmjukande följder som äro oskiljaktiga från en politik utan fasthet och utan bestämdt ändamål. Det är verkligen blott två år sedan utrikesministern lät i Berlin framlägga det bekanta förslaget till en ny helstatsorganisation, och i hans not af den 17 Augusti 1859 till engelska sändebudet i Köpenhamn, hr Paget, förekom då bland annat den punkten, att om Tyskland icke ville nu antaga detta förslag — det yttersta hvartill danska regeringen kunde gåt — så skulle det blifva regeringens befallande pligt4 att, i trots af id ommpe vid ett tfrånskiljande (af Holstein), betrygga de icketyska landsdelarnes enhet och oafhängighet.t Det öfverläts åt Tyskland att bestämma Danmarks blifvande statsform; — ett samtyekande ord från Tysklands sida, och danx ska regeringen var å sin sida färdig att omorganisera Holstein så, att Tyskland skulle hafva tull garanti för att i framtiden danska provinciella fördomar ej skulle få öfvervigten i den gemensamma representationen. Vägrade Tyskland att antaga detta resonnabla förslag, — ja då fanns det ingen utväg att komma öfverens med det kära Tyskland, då var danska regeringen rentaf nödsakad att frånskilja Holstein, och då skulle den äfven besegra svårigheterna i en sådan anordning, då skulle den försöka uppfylla ?den befallande pligten att trygga Danmarks och Slesvigs enhet, då skulle den göra elut på det eviga trasslet och låta verlden känna hvad en manlig och beslutsam regering förs mår. Detta var den 17 Augusti 1859. CT. Vi hafva nu snart den 17 Augusti 1861, och när vi kasta blicken tillbaka öfver de två åren, — hvad se vi då? Som bekant är, fann kabinettet i Berlin helstatsförslaget af Augusti 1859:icke räsonnabelt nog och lät ej skrämma sig af det förskräckliga hotet att nästa åtgärd skulle genast blifva: frånskiljandet. Vår regering tog sitt förslag tillbaka och stoppade det i sin portfölj, och frånskiljandet — det togs aldrig fram derur. Den befallande pligten i afseende på genomförandet af enheten mellan de Osorlygktr landsdelarna blef inläst i regeringens aldrainnersta arkiv eller kanhända chloroformiseradt för att hållas tyst; redan påföljande året hade utrikesministern gjort den åror upptäckten i den högre politiska mysticismen, att Tyskland skulle ha rätt att lägga sig emellan för att hindra en inkorporation, derest någonsin försök i den riktningen gjordes från dansk sida, och den 19 Januari detta år hade samme utrikesminister kommit så långt ätt han i en skrifvelse till danska sändebudet i London förklarade sig ej blott fullkomligt öfverensstämma med det britiska kabinettets uppfattning: att derest Slesvig blefve inkororeradt och ginge miste om sin särskilda örfattning, så skulle Tyskland kunna, göra gällande rättigheten att intervenera der, utan ll och med uttryckligen lät sändebudet förstå att i detta afseende vore Danmarks konung bunden af sitt hedersord, äfven om detta ord endast vore gifvet åt högstdensammes egna åter. Det måse vara tydligt för enhvar att mellan det bestämda ordet i Augusti 1859 om den befallande pligten att genomföra Danmarks och Slesvigs enhet samt det bestämda ordet i år, att konungen skulle vara bunden vid sin heder att icke genomföra en sådan enhet (Sinkorporera4, om man så vill kalla det) ligger ett svalg, hvilket det fordras mer än vanlig eqvilibristisk skicklighet till att hoppa öfver. Och ändå har detta ej varit ett sim a från den ena kanten till den andra, hvilket jemförelsevis är en lätt sak, utan det har varit ett saltomortale med många särskilda extra konstprestann hftorn iförda mer nersONlio. fram.