Aftonbladet – 10 augusti 1861, sida 3

hålleri. Någon bad honom (enligt Luc. 12 kap.) om hjelp vid ett arfskifte blott; och här kunde mången tänkt: denne, som icke har annat för sig, än gå sysslolös och förvilla folket, frossa och dricka med publikaner och syndare och tillfredsställa deras förmenta andliga behoff, kunde väl ock göra en fattig medrmenniska så stor tjenst som den här begärda: sådana tjenster kunde hafva lönat sig i längden, Men svaret blef: ho hafver satt mig till domare eller skiftare öfver eder?4 hvarpå följde en förmaning emot girighet. Detta sistnämnda är just en rot, hvarifrån presternas verldsliga sysslande förskrifver sig: hade denbjt sig med apostlarnes anspråkslösa vilkor, de e då ifrån början låtit andra embetsmän få besväret med och aflöningar för sockneskrifveriet; nu få de hålla tillgodo att deras egentliga embete öfvertages af andra, ofta alldeles obepröfvade. Vi säga ej härmed, att en prest ej tår hafva egodelar, t. o. m. rikedomar, ehuru nyttan deraf må lemnas derhän; men vi tro blott, att kyrkan kunde berga sig utan synd-penningar, utan den slemma vinning, som fås genom hennes tjenares dagsverken hos staten. . Man påstår, att kyrkotjenarenas befrielse från statstjensten ej kan åstadkommas u.an stora förändringar i den borgerliga administrationen. Visserligen; men detta är icke något motskäl. Ty kunna icke så måttliga förändringar tillvägabringas, då vete vi ej, hvartill riksmöten och regering skall tjena. Större förändringar, än som härtill behöfdes, ske dock alltemellanåt för mindre vigtiga orsakers skull. Och om någon förhöjning i statens utgifter deraf blefve en följd, så blefve ock vinsten för densamma oberäknelig, dels derigenom att presterna finge egna sig mera åt folkets religiösa och sedliga upplysning samt villfarelsers utrotande eller förebyggande, dels derigenom att de borgerliga ärenden, som nu ligga i presternas hand, då kunde blifva noggrannare skötta samt med all nödig utförlighet och fullständighet behandlade. Folkets välmåga är ej så ringa; att det ej kunde bestå sig serskildta sockenskrifvare, om ej en för hvarje socken, åtminstone för hvarje 10eller 20-tusental af innebyggare. Det ginge för sig här som i andra länder, att hafva dylik befattning utan att vara prestvigd. Skall det beskydd, som vår kyrka njuter af staten, betalas med hennes egen välfärd, då är bäst att hon afbördar sig detta beskydd. M.