Aftonbladet – 7 augusti 1861, sida 2

kommer till en plats der han finner drottning Maria i tårar. Perche piangi? och så vidare. Hon säger honom orsaken till sina tårar: Sola son tradita, oppressa — non un cor che al mio risponda. Det finnes ett hjerta som sympatiserar med ditt, säger Leicester. Hvilkens hjerta?4 frågar hon. Mitt!t Och derpå faller han för hennes fötter och ropar med väldig stämma ett sublimt Io famo. Med detta dånande Io famo slutar duettens andante vivace och subito börjar nu: — mami dunque?Io t amo, oh gioja! tra-re-ra-trate-re-ra. Det är just på detta ställe — märk väl, just här, och ej förut, som drottning Elisabeth bör framträda och öfverraska Leicester vid Marias fötter. Här är rätta tillfället att meddela dig en. viss misstanke som uppstått hos mig. En följd af iakttagelser som jag hade gjort rörande markisinnan, alldeles oafsigtligt, under de sednare repititionerna, hade ingifvit mi temligen bestämd aning att denna. duett skulle ställa till ledsamheter. Jag hade selt sennoran vexla färg vid några särdeles ömma passager; derjemte var hon så underlig, så snäsig och hade :beständigt bitande anmärkningar mot de båda sjungande, förlöjligade Leicesters öfverdrifna spel, klandrade den engelska, unga damens sätt att sjunga — ja, en dag gick hon ända derhän, att hon föreslog det hela duetten borde uleslutas — med ett ord: hennes sätt var så underligt, att jag ej kunde få ur mitt hutvud, det drottaing Elisabeths svartsjuka icke torde vara låtsad. Du vet, eller kanske vet du icke, att man tror markisinnan -vara — hur skall jag:uttrycka mig? det är svårt att säga någonting emot en person, hvars bröd jag äter — godt, ryktet säger emellertid att det är någon liten intrig mellan henne och prinsen. Dermed må det nu förhålla sig huru som helst: ryktet är i allmänhet en lögnare, men slutet på duetten var emellertid detta. (Forts. följer.)