Aftonbladet – 7 augusti 1861, sida 2

vistas hos Europas begge mäktigaste imonarker, så ligger ju den tanken ganska nära, att dessa stridigheter i grunden icke måtte vara så intrasslade. Tant Agneta — hon är, som farbror känner, än mera sceptisk sedan hon nyligen gjort en resa till några brunnsoch badorter i Tyskland — påstår också bestämdt, att hon icke kan sätta tro till den djupa betydelsen och de underbara verkningarne af monarkernas korta personliga sammanträffande, så snart något högvigtigt är å bane. Anlingen — säger hon — ega de höga potentaterna en öfvermensklig förmåga att på de korta stunderne mellan måltiderna och revyerna — som väl upplaga mesta tiden — -blifva förtroliga och komma till saken, eller ock ligger i dessa möten ett skyhögt — spegelfäkteri. Hittills har man såsom en öfvervägande egenskap hos H. M. framhållit hans oförbehållsamma öppenbhjertighet. För den fina politiken lärer deremot H. M. icke hittills visat böjelse — en konst dessutom, hvari man — enligt Macchiavelli — omöjligt kan blifva skicklig utan stora naturanlag och grundliga studier. — I den kungliga sviten förekommer icke heller någon känd såsom fin diplomat. Ja, icke ens hofkamrer Hwasser lärer följa med på resan. Konungens sista besök i Norrköping och afresa från Göteborg samt embarkering på eskadern hafva framkallat lysande tillställningar. Knappast mera storartadt skulle monarkens hemlhkomst från ett långvarigt och segerrikt fälttåg kunnat firas af och uti de begge städerna. En af Norrköpings tidningar försäkrar hänryckt, att ur H. Maj:ts blickar framlyste ett Lefve folket — naturligtvis, ty i första rummet måste ju monarkerna på det aldrainnerligaste vara intresserade af att — folken lefva. Det är så vidt Jag vet blott under skolåren som man nöjer sig med att blifva kung på en obebodd ö. Med åren växa anspråken. Tant Agneta, som alltid är mycket devuerad, beklagar städse monarkerna, emedan deras kronor äro dem en så ofantligt tung börda, och påstår derjemte att det är så grufligt svårt för regenterna att göra sina folk belåtna. Men månne icke i allt detta ligger ett kolossalt misstag? Regenter, som alsagt sig den der tunga bördan, utgöra ju blott en ytterst ringa bråkdel i jemförelse med det nästan: oräkneliga antal, som intill döden burit kronan, och som, blott för att få bära och behålla henne, uppoffrat allt annat till och med sin ära och sin tro? För regenternas misstag och fel få ju alltid de dåliga rådgifvarnet bära hundhufyvudet. Men regera monarkerna väl, eller till. och med endast hjelpligt nog, så är detta deras förtjenst ensamt, och man är straxt färdig att tillbedja dem såsom halfgudar. Regera de blott icke precist å la kung Bomba — ja visa de sig blott toujoura — hvilket: just icke är så svårt, isynnerhet så länge de äro unga och någorlunda friska — utbringa icke då genast deras trogna folk städse lifliga lefverop för dem, äreportar resas upp, vägarne blomsterströs af oskyldiga hvitklädda damer, man äter och dricker till deras ära och pris — och betalar sjelf ka laset ) — och när man riktigt fallit in i förljusningsfebern, så gör man sig ju villigt till draghästar för den kungliga vägnen? En regent skall ju vara verklig filosof för att icke af allt detta tjusas, och verklig menniskokännare för att ej anse sig som en stor man? Möjligen torde dock den innersta orsaken till alla dessa alltmera storartade fester hvarmed monarkerna firas — och ofta miss!edas — allenast böra sökas uti åträn efter omvexling i folkens och specielt i landsortsstädernas oftast ytterst prosaiska hvardagslif. Då Israöls barn dansade kring guldkalfven, månne ej orsaken dertill låg just i den lilla omständigheten. alt de voro 1 saknad af andra mera förädlande nöjen ? Fursten af Monaco vistas blott sex månader af året bland sitt trogna folk; de öfriga sex månaderna flanerar han på bulevarderna i Paris. Men hvarje gång han kommer till och reser från sitt lilla furstedöme uppresa de: genombeskedliga monakisterna en kolossal triumfbåge för honom. Vid begge tillfällena äro de precist lika glada. HBilter atfärden nedtages triumfbågen omsorgsfullt och förvaras bland de öfriga statsklenoderna till nästa högtidliga tillfälle. Den årliga underhållssumman för nämnde persedel tynger djupt i statsbudgeten, men — bekostas villigt, ty den bereder monakisterna två glada dagar årligen. Det berättades att H. M. på sin resa medtagit tolf omsorgsfullt utvalda lifgardister, som, iklädda drabantuniformer å la Carl XII, skulle utgöra konungens lifvakt i Frankrike. Man drog på munnen häråt och åberopade att sedan en annan konung redan en gång sökt imitera Carl XII på det sorglustiga sätt, som Runeberg i ett poem så dramatiskt tecknat, så skulle någonting sådant aldrig mera kunna komma 1 fråga. Man sade ock att dessa drabanter med kyller, höga kragstöflar och sporrar skulle taga sig ytterst komiskt ut till fots, och då någon allt detta oaktadt högtidligt försäkrade att så skulle 2) Konung Carl-Johan fick, som bekant, en gång