Aftonbladet – 7 augusti 1861, sida 2

andas! man skulle kunna höra en knappnål falla. Hon sjunger, så som endast hon kan sjunga, som hon sjöng för honom. Hon tystnar och långvariga bifallsyttringar komma nästan murarne att darra, blomsterbuketter falla i massa för hennes fötter; eleganter af alla åldrar, med lockigt hår eller kala hjessor, gråhåriga lorder, hertigar, prinsar böja sig halft utom logerna, klappa med förnäm vårdslöshet sina hvita handskar mot hvarandra och täfla om hvem som skall vinna en blick eller ett leende af henne. Hon böjer sig framåt och ler; ännu en gång böjer hon sig djupt, leende, drar sig tillbaka, men är tvungen att åter visa sig och ännu en gång sine fine. Aldrig hade man bevittnat en sådan furore af beundrare. Hon har skäl att se så strålande lycklig ut, som hon gör; lycklig, ty hon är ju mer oberoer.de af honom; lycklig, utan honom, lycklig, trots hans böner; lycklig, då hans hjerta är krossadt. Nej, det kan icke, det får icke blifva så! Här kommer hämnaren. Enung man så blek och mager att han mer liknar ett spöke, än en lefvande menniska, stapplar fram emot henne. Hon viker tillbaka med fasa: han följer — han når henne — han stöter dolken i sitt hjerta vid hennes fölter. : :Se, det är hennes verk! Medan den unge mannens upphettade inbillningskraft sysselsätter sig med dylika fantasier, följde Mortimer uppmärksamt tidens ng. eklockan är half tio, Paolo; hade något inträffat som hindrat föreställningen, så skulle Salvator längesedan hafva varit här. Skall jag skicka efter hästar? Inte ännu; icke förrän Salvator kommer. Haf tålamod med mig, min vän. Efter ännu en timmas förlopp ljöd häftigt ringklockan vid dörren och Salvator rusade in, så genomdränkt af regnet, som om han hade tillbringat den sista veckan i botten på en brunn. Stora droppar föllo från hans formlösa hatt, från ärmarna, från skörten af den ryktbara svarta rocken; vat