Aftonbladet – 6 augusti 1861, sida 3

styckets slut tröttnade han att hörsamma de oupphövrliga applådissementerna. Efter Den Cirigot gafs en tysk operett. kallad Der Unsichtbare4 (Den osynlige), hvilken utgjorde en bjert kontrast till den store Moligres LAvare. Idn i operetten är den orimligaste i verlden. En värdshusvärd låter inbilla sig att det finns hexmästare, som kunna göra folk osynliga, och, svartsjuk på sin hustru, skyndar han attlåta göra sig osynlig. Hela stycket var en Posse af den lösligaste halt och musiken tarflig. Några kupletter, syftande på förhållanden i Dresden, uppburo dock pjesen i publikens gunst. En förtjenst egde dock denna farce: den att icke vara så grof, som t. ex. Xdie Wiener-Possen4, Tyskarnes förkärlek för det råa lustspel, som kallas Posse, har utgjort mer än en estetikers förtviflan. Då det i England och Frankrike är London och Paris, som föregå landsorterna med föredömen i konstväg, äflas i Tyskland deremot hvarje aldrig så liten småstad att ha sin särskilta teater och sin inhemska Lokalposset4. Det är naturligt, att den dramatiska konsten skall lida genom denna splittring och detta-vurmeri för det tillfälliga. En doktor Emil Kneschke har derföre nyligen i Leipzig dragit j harnesk mot sina. landsmäns smak för det dramatiska lapprit och ådragit sig mycken ovilja för sina kritiska bidrag till litteraturhistorien, 1 hvilka han, under titeln Allerlei Kleine Herren uppräknar de författare, som nu för tiden förse Tysklands teatrar med lustspel. Författare till ett enaktsskämt, en monologvådevill känna sig isynnerhet sårade af att se sina namn införda och hånade i en litteraturhistoria. Meningen med vårt författareskap — ropa de i korus— har blott varit att en aftonstund roa en vän eller väninna och ej att som dramaturger vinna odödlighet. Denna kan numera vinnas på ett annat och lättare sätt: genom fotografien. Lefve denna odödliggörande konst. Den förevigar ju det största såväl som det minsta. Den framställer ju lika bra i visitkortformat en Rafaöls ma donna som en Pepita Oliva, antikens Venus och en Kätchen Renz. Under det jag som bäst åsåg Harpagon, gjorde tant Agneta en Xtitt-in i kyrkorna. Gumman kunde ej med godt samvete lemna en ort utan att ha besett kyrkan. Hon omtalade, vid min hemkomst från teatern, huru stor Silbermanns orgel var i Frauenkirche — jag har nu glömt bort omfånget — samt att den arkitektoniskt sköna kyrkan hade ett torn, som var 335 fot högt, att hon ämnade klifva upp i detsamma, för att njuta af en storartad utsigt af Dresden och dess nejder, men att hon hade hissnat vid första försöket att komma himlen närmare, hissnat så, att det svartnat för ögonen, och derföre hade hon med nöje stigit ned tillbaka på denna jorden, der hon glädde sig vara åter, ehuru den är en jemmerdal och ett tillhåll för dåliga menniskor. Katolska kyrkan var i det inre mycket praktfull. Diplomatiska kårens platser liknade teaterloger. Flera målningar af Rafael Mengs prydde denna kyrka. Dresden är rik på ännu flera sevärda bygnader; men som tiden icke tillit oss att stanna mera än ett par dagar i staden, måste vi snart sagdt med stormsteg skynda, för att åtminstone få en passant se japanska palatset, innehållande bland annat 13 rum med postlinsamlingsr, af kinesisk, japansk och europeisk fabrikation. (Forts.)