Aftonbladet – 6 augusti 1861, sida 2

råta och anropade henne i sin ordning om örlåtelse för sina sträfva ord. Några vänliga ord på ömse sidor lappade åter ihop en försoning, som räckte så länge den kunde. Markisinnan Delfuego y Arcos var de älskandes nästa trätofrö. Paolo uttalade sitt missnöje öfver Lavinias förtroliga bekantskap i ganska starka ordalag. Lavinia för: svarade sin vän med en värma, som hade varit värd en bättre sak. Skulle markisinnan vara ett dåligt sällskap? Den måste i sanning vara bra svår att tillfredsställa, som kunde tänka så. Ingen gjorde det. Ingen förundrade sig öfver markisens fortfarande bortovaro på en utländsk beskickning, eller den och den ädlingens synbara beundran.Ingen hade väl två gånger vårdat sig om att tänka på berättelsen om ett spöke — stackars Manuelitos vålnad, sade tjenstfolket vid Villa Torralba — som under flera nätter hade visat sig i trädgården och som man hviskade att en person hade förföljt, gripit och upptäckt vara en prins, som var sömngångare och under ett sådant tillstånd hade af misstag tagit vägen åt Villa Torralba, i stället för sitt palats vid Piazza — — Ingen hade länkt på att nedsätta sefiorans anseende af så lumpna anledningar. Vore ej markisinnans höga börd och rikedom ett tillräckligt värn emot misstankar och förtal? Kardinaler gjorde henne besök, la cröme dela cröme, både utländningar och infödda trängdes vid hennes middagar och fester; de mest comme il faut personer förklarade sig hedrade genom hennes bekantskap. Det var visst sannt att detta egde rum på kontinenten; sederna äro der så lösliga, synnerligen i Italien och allramest i Rom. Det finns blott ett land i verlden och det vilja vi ej nämna, der — om ni ock vore kejsare i Kina,