Aftonbladet – 5 augusti 1861, sida 2

a a RA ae ste bladet i sina illusioners sköna krans, med vinst af ett stycke erfarenhet, såsom han kallas denna hycklare, hvars rätta namn är misstroende. . De afbrutna lektionerna återtogos nu två gånger i veckan, men mästaren hade ringa glädje af dem. I den fulla öfvertygelsen att hon nu uppfyllde alla pligter emot Paolo, fortfor miss Jones att med lätt hjerta jaga från det ena nöjet till det andra; ja, som hvarje dag utmärktes af några nya bekantskaper, var hon nu mer än någonsin indragen i en hvirfvel af förströelser. Hon tyck: tes ej en gång sjelf fatta huruledes afbrott oupphörligt inträffade under de timmar, som hon skulle egna åt Paolo. Knappt egde han någonsin hennes odelade uppmärksamhet; än var det en gäst i salongen, som hon måst: skynda in för att träffa; än var det söm merskan, än sångläraren, än ett bref att besvara. O, dessa bref! — dessa doftande, rosenfärgade, fantastiskt hopvikna bref — hvad de voro afskyvärda för Paolo; blotta åsynen af dem kunde döda honom. Ehuru oskyldiga de voro till innehåll och mening — de, som hade någon, innehöllo ingenting vigtigare än någon modehandlerskas adress, nägra rader, citerade på den förflutna aftonens bal från Tennyson, eller på sin höjd en romance till henne, som var skönheten för dagen; poesi och musik lika dömda att förblifva olästa, osjungna af brist på tid — så oskyldiga, säga vi, som dessa bref voro, så hade de dock denna doft af kärlek och beundran, som grymt plågade den unge romarens nerver. (Forts.) — I Berlin har en onaturlig moder kastat