Aftonbladet – 5 augusti 1861, sida 2

hur mycket inom det moderna sällskapslifvet som retade och plägade honom. Men vida längre gående och mer omfattande var signor Paolos tolkning af deras öfverenskommelse. Hans åsigt derom var, att då miss Jones sökte fred, hade hon naturligtvis äfven förbundit sig att uppfylla alla en förklarad friares fordringar — alla mycket förnuftiga i Paolos ögon — och hvilkas förbiseende just var orsaken till den brytning dem emellan, som inträffat. Ty, tänkte Paolo, om hon älskar mig — och hon gör det, ty annars hade hon säkerligen icke sagt det — om hon älskar mig, så skall det utan tvifvel göra henne verklig glädje att uppfylla mina önskningar beträffande omständigheter, som endast kunna vittna om styrkan och omätligheten af min kärlek till benne. Mina åsigter kunna synas henne egna; men hon kände dem, och om hon sökte upp mig detoaktadt, hvad betyder väl detta annat än att hon tar mig sådan jag är: god, dålig eller medelmåttig? Som läsaren ser, var Paolo numera långt aflägsnad från sina lyriska rapsodier och sin poetiska hänförelse, ty för några veckor sedan var det honom alldeles nog, att få kyssa den fläck af golfvet, som blifvit helgad genom vidrörandet af hennes skosulor. Hon var mindre undfallande, mindre tillitsfull nu: men den tiden var hon en gudinna, nu blott en qvinna. Huru hade det kommit derhän? Jo, den stora svartkonstnären, lidandet, hade verkat denna förtrollning. Under sömnlösa nätter, med marterad hjerna, under vansinigt begär efter döden och förbannelser öfver sitt qvalda hjerta, hade en kännedoni om verkligheten kommit och uppväckt äfven len drömmande Paolo, och han uppstod ef: er den hårda kampen med försvagad helsa ch lidande själ, med förlust af det friska