Hvilken oupplöslig gåta det menskliga hjertat är! vi kunna icke ens läsa och försiå vårt eget; ty händer det icke, att viun; der något af dess ögonblickliga ingifvelser känna, kandla, tala på ett sätt som om det en timma förr hade blifvit oss förutsagdt, skulle hafva väckt vårt löje och som vimed barm och förakt hade förklarat såsom en orimlighet. Jag erinrar mig hafva hört talas om en ryktbar författare, som en gär i förnekade sig ega någon rätt till de artigheter som yttrades om hans böcker, hvilka han försäkrade vara skrifna, ej af honom; sjelf, men af en homaunculus inom honom, alltid utan hans vetskap och ej sällan emot hans vilja. Jag förmodar att äfven jag har något sådant litet osynligt troll, en facminula, för hvars tilltag jag, Lavinia, på intet sält