Aftonbladet – 5 augusti 1861, sida 1

ena gången var på förmiddagen, just då jag var färdig att fara på en matince musicale vid Villa Torralba; den andra gången åter var en qväll, just då jag skulle stiga i vagnen, för att fara på en bal. Det var naturligt att han skulle se ledsen ut. Det värsta är, att jag vid båda dessa tillfällen, i min önskan att trösta honom, lofvade att följande dag komma och sitta för mitt porträtt och jag har varit mycket obeskedlig — jag höll ingendera gången mitt löfte. Sedan harjag ingen gång träffat honom. Sist såg jag honom den Sa då kappridningen egde rum; det var på Corso och jag åkte då i markisinnan Barouckes vagn, klädd i min röda riddrägt. Våra ögon möttes och jag kände att jag rodnade; hvarföre, det begriper jag sannerligen ej, ty hvad ondt är det väl uti att nyttja en skarlakausröd klädning? — röda schalar äro ju ganska allmänna; emellertid var hans ansigte mörkt som ett åskmoln öch han vände sig bort.