Aftonbladet – 2 augusti 1861, sida 3

benämnas öfverflödig. lefnadsbehof voro också genom vana och nödvändighet reducerade till förundransvärdt små dimensioner; men de yttrade ändock stor belåtenhet med sin ställning, och då jag frågade huru länge de bott der, svarades 52 är. Sonsonen arbetade för dagspenning vid Skalstugan, och äfven de gamla, så vidt de förmådde, då alla under tiden hade sin kost der, och för säkerhetens skull togo sin boskap med sig dit. Deras rikedom utgjordes af två kor och några getter. Till kyrkan hade de tre mil; men de gamla kunde numera blott en gång om året hbegifva sig dit, sonsonen deremot hvarannan söndag och alla större högtidsdagar. En engelsk turist, som för några år sedan vistades vid Skalstugan för att jaga och af en händelse besökt det gamla folket, hade gifvit dem en vacker bibel; ?men nu äro bokstäfverna deri för små för oss, sade de gamla, så att sonsonen måste fungera som lektör. Kort efter sedan de fått bibeln, hade en rik bonde i trakten velat gifva dem två getter för den, men se han fickn inte, sade gubben, 4ty gossen skall han efter 088. Ehuru afståndet mellan Skalstugan och Suul — den första gästgitvaregården på norska sidan — egentligen blott utgör två mil, erlägges dock skjuts för tre mil. Orsaken härtill torde mindre böra sökas i vägens svårare beskaffenhet — ty i vanlig bemärkelse är den icke backig och stigningen icke heller särdeles betydlig — den utgör sällan öfver en fot på 40 å 50 och vägen är dessutom öfverallt ganska väl underhållen; men svårigheten uti en så ytterst glest bebygd trakt att tillhandahålla resande skjuts är ganska stor, särdeles vintertiden, då trafiken är störst och då vägen ofta till flera alnars djup är fylld med snö. På den norska sidan är till de resandes ledning under och efter de starka snöfallen höga stolpar på kort afstånd och på stark stensättning uppresta utmed begge vägkanterna. Ett ganska välförsedt herberge är dessutom sean lång tid tillbaka uppfördt på norska statskassans bekostnad. Särdeles vintertiden är det mycket anlitadt, då resande måste qvarstanna der stundom flera dagar tills de ofta plötsligt utbrytande ytterst våldsamma snöstormarne rasat ut och vägen åter börjar blifva farbar. Den lifligaste trafiken mellan Jemtland och Norge egerföreträdesvis rum på vintern. Sedan den nya kommunikationsleden blir färdig, är det otvifvelaktigt att trafiken både skall ökas och utsträckastill alla tider af året. Jemtlänningarne, som ha den fördelaktigaste afsättning på Levanger och Throndhjem, ditföra all den spanmål, förnämligast korn, som de kunna alyttra, jemte viktualier samt hudar och skinn, och förse sig der med salt, sill och specerier. Vid sommarfärderna är det sällsynt att forbönderna medföra något foder åt sina hästar, ty opåtaldt släppas dessa lösa för att beta der godt giäs finnes att tillgå utmed vägen — och det är fallet nästan öfverallt. De handlande 1 Östersund finna det fördelaktigare att förse sig med en stor del af sitt varubehof från Throndhjem. der priserna nästan alltid äro billigare än om varorna tagas öfver Sundsvall. N Vanligen framställes i. våra gcografier Kölen såsom en mycket hög bergsträckning, bildande en stark utpreglad, nästan oöfverstiglig mur mellan de begge rikena. Den föreställningen delas ock af ganska mångr alt en fögå banad väg öfver denna gräns mur går öfver skyhöga berg och ned i för färliga brådjup, så att färden är förenar med stora faror och besvärligheter. Iverk ligheten är denna väg dock icke så beskalfad; den är anlagd med sådan omsorg. hvartill lokalen äfven varit gynnande, ati stigningen är föga märkbar. Den resande. som kommer från svenska sidan, erfar alle nast att han under flera mil färdas uppå: norska gränsen. De små, men ihärdiga och lifliga hästarne bibehålla nästan oafbrutet ett jemnt traf, och man undrar mest deröfver, att de vid framkomsten till ombytesstället kunnat blifva så varma och trötta. Särdeles den östra sidan af Kölen ä också egentligen en stor högslätt eller, on man så vill, flera terrasslikt på hvarandre hvilande högslätter, skilda genom dalsträckningar, hvilka dock icke äro af särdeles djup. Föreställningen att Kölen utgör er sammanhängande, brant uppstigande bergs rygg, med svåra öfvergångar, som åtskiljer Sverge och Norge, tarfvar således afprutning. Den östliga gränsen för Norges största medelhöjd ligger alldeles icke på eller bildas af Kölen, utan i en sträckning af 12 till 15 norska mil från hafvet och således ett godt stycke in i landet. . Kölen uppnör också, med undantag af några få nppatir gande fjelltoppar, långtifrån samma höjd som den bergskedja, hvilken med få afbrott bildar Norges vestra kust och som störtar sig stelt och brant ut i Nordsjön. När man alltså hör norrmän yttra, att Köln icke åtskiljer de förenade rikena, så ligger deruti en geologisk sanning. Visserligen äro nu tvenne sekler förflutna sedan Jemtland genom freden i Brömsebro (1645) skildes från Norge och förenades med Sverge, och sedan dess ha äfven jemtlännin garne nödgats deltaga i mången rätt het dust mot norrmännen; men derom vann jag den bestämdaste visshetunder min resa, att hvarken hos de förra eller hos de senare förefinnes minsta spår till nationalbat, tvertom en välvillig sinnesstämning, utan tvifvel en följd af likheten i naturförhållanden; : det nära grannskapet, de många beröringspunkierna och de gemensamma intressena. Också äro allmogespråket, klädedrägten och plägsederna i Jemtland och det nordanfjällska Norge så öfverensstämmande, att man deri tydligt spårar stamförvandtskapen. På flera gästgifvargårdar i Jemtland till