Aftonbladet – 2 augusti 1861, sida 2

gel för andra uppfinnare. Som det nu var, hade han intet annat val, än att mumla förbannelser — djupa, fast icke hörbara — ötver honom, der han stod med blicken fästad på det vackra paret i en dödlig fruktan att ej blott kinder, utan äfven läppar skulle mötas. Man måste vara kär och dessutom svartsjuk, för att kunna hysa en dylik löjlig farhåga. Efter de sista, yrande svängarna af valsen, hvilka både till utseende och musik påminna om en snurras hvirflande ringar, tystnade musiken och Lavinias dansör återförde henne till en stol, tackade henne, bugade sig djupt och försvann, och med honom Paolos plåga. Han gjorde nu ett kraftigt försök att komma fram och lyckades verkligen nå miss Jones sida. Nå, här är ni nu äntNgen!4 sade hon flämtande etter den våldsamma dansen och for hastigt med den spindelväflikå näsduken öfver sitt ansigte. CHur varmt det är! Skall jag då aldrig blifva sval! SAck, mina stac-. kars handskar! Jag törs inte se på dem en oäng. i CDet vore bäst att ni icke dansade mer?, sade Paolo, beskedligt, utan roade er med att promenera genom rummen. Icke dansa mer!4 utropade den sköna högljudt och med en stolt sväng på hufvudet. Se blott, och hon höll upp sin dansbok, ?den är alldeles full; jag är uppbjuden till hvarenda dans. Paolo ryste omedvetet. Blick, åtbörd, röst, liknade en menniskas som är rusig — rusig af ett yrande nöje. Hennes ansigte påminde honom om en baechant, som han många gånger hade kopierat medan han var elev vid målarakademien och hvilken han då aldrig kunde förjaga ur sina tankar och drömmar. Han lyssnade, stum och orörlig som i en dröm. Ankomsten af den gul klädda damen och andra fremlingar, som trängde sig omkring miss Jones, väckte honom ur förtrollningen; han lugnade sig och drog sig tillbaka. Vid det han så gjorde,