Aftonbladet – 2 augusti 1861, sida 2

bekant till miss Jones och om så var, hvarföre skulle hon väl hafva förtegat detta förhållande för honom? Markisinnan var icke den qvinna, med hvilken han skulle önskat, att hans engelska elev ingick någon förtrolig bekantskap. Ej så, att han trodde mera på de berättelser som voro satta i omlopp rörande henne, än hvad dylika historier vanligtvis äro värda: men han ogillade hennes djerfva sätt, hennes vana att jemt visa sig på gator och vägar. Han visste äfven, genom Clelias och Salvators meddelanden, att ehuru vänlig och frikostig, var dock markisinnan derjemte geränslöst nyckfull, tanklös och barnslig. . Medan Paolo stod der, fördjupad i mörka föreställningar, spelade musiken upp en vals, paren intogo sina platser och dansen började. Denna gång var Lavinias kavaljer en ovanligt vacker högvext och ståtlig person och kom som dansör, alldeles utmärkt väl, öfverens med den unga damen. Det var i sanning ett nöje att se de tvenne sköna gestalterna hastigt sväfva omkring rummet med ett tistelfjuns lätthet och behag, då det jagas i luften af en mild, vind — ett nöje tör alla, utom för Paolo. För honom var denna syn, fvertom, såsom den bittraste galla. Kanske skulle mången annan, i hans belägenhet, om äfven vida mindre begåfvad med originalitet, än den unge romaren, hafva erfarit obehag vid att se den qvinna han älskade, svinga rundt omkring ett rum i armarna på en vacker karl; med hennes kind så nära intill hans, att deras andedrägt måste blandas, en flygande lock af hennes hår kanske vidröra hans läppar — för att ej ens nämna andra betänkliga förhållanden. Men i detta, som i andra fall är naturligtvis smaken så olika, och hvem kan väl våga ett så djupt försök, som att ansvara för personers skiljaktiga smak? Paolos var emellertid bestämdt stridande emot detta nöje och tidsfördrif och hade han haft valsens upplinnare i sitt våld, skulle han troligen hafva på honom statuerat ett exempel till varna