Aftonbladet – 1 augusti 1861, sida 3

skulle kunna vrida tången ur händerna på ho nom: Jag såg mig då omkring efter något anna tillhygge, och när jag på golfvet bredvid mig fick se en stor svart fiaska, fattade jag denn: och tilldelade honom dermed ett så våldsam slag i hufvudet, att flaskan sprang sönder. Hel: hans kropp drog sig ihop af detta slag: det oat tadt släppte han ej tången. Jag kastade deref ter en metallvas mot bans hufvud, men då der ej träffade honom, började striden om eldtånger ånyo. Siutligen lyckades det mig att rycka den ifrån honom. Och nu slog jag honom med förtviflans styrka så länge, tills jag sträckt honom orörlig och medvetslös till golt vet. Nu försökte jag komma ut ur rommet: men dörrarne voro stängda och ännu en gång repade sig min motståndare, hvarföre jag ytterligare gaf honom ett väldigt slag öfver hufvudet och för sista gången fällde honom till goltvet. Under hela den förfärliga striden hade ingendera af oss yttrat ett enda ord. Nu slog jag upp fönstret och ropade åt två karlar, som arbetade på gården, att komma mig till hjelp. De Isfvade att genast försöka öppna dörren men jag fruktade, att äfven de kunde vara mördare, emedan de så lugnt hört skott aflossas i rummet otvanför dem. Genom denna misstanke drifven till det yttersta, hoppade jag, då jag hörde dem komma uppför trappan, ut genom fönstret ned på gården — en höjd af ungefär 14 fot — klättrade derifrån öfver en låg mur till grannens gård och kom på detta sätt ut på gatan. — Denna berättelse afgafs genast af majoren, då han halfdöd ankom till sjukhuset, och naturligtvis väckte den allmänt tvifvel; ty hvarföre skulle herr Roberts, en man med goda förmögenhetsvilkor, ha lockat upp en fullkomligt obekant person på sitt Kontor vid en folkrik gata, för att mörda honom? Och likväl förefaller det, efter allt hvad som förekommit, som om detta verkligen varit förhållandet. Genom vittnesmålen är det tydligt utredt, att major Murray aldrig känt Roberts, ja, ej en gång haft någon aning om hans tillvaro. Men han hade i många år lefvat i konkubinat med en flicka. som var honom troget tillgifven, med hvilken han hade ett barn och somi en längre tid burit hans namn. Hon var den oskyldiga orsaken till hela händelsen. Hon hade på en väninnas rekommendation för länere tid sedan vändt sig till Roberts, för att utan majorens vetskap låna 15. Roberts tyckes ha varit pantlånare och procentare. Majorens förmenta fru kunde ej betala sin skuld. Hon var vacker, och Roberts, hvilken, i förbigående sagdt, hade hustru och barn, gjorde henne ärleksanbud. Dessa tyckas, efter hvad som blifvit upplyst, ha blifvit tillbakavisade, men hon kom dock ofta upp på Roberts kontor, lät honom flera gånger Bekosta hyrvagn till promenad och mottog af honom små gåfvor åt sin dotter. Hon fruktade äfven i början ait majoren skulle få kunskap om lånet och bli missnöjd deröfver, och sedermera befarade hon ännu mera att han skulle få veta hennes besök hos Roberts och misstyda dem. Denne sistnämnde var uppenbarligen ursinnigt svartsjuk på den för honom obekante majoren; detta visar sig af några bref, som man sedermera påträffat, och derigenom tyckes beslutet ha mognat hos honom att rödja sin medtäflare ur vägen. Att han skulle ha ansett det möjligt att oupptäckt kunna begå detta mord, är väl kvappt förklarligt; men förhållandet var verkligen, att major Murray, utan att ina det, råkat i händerna på en okänd, samvetsös person, som genom ett mord ville komma i besittning af hans älskarinna. Den enda uppgift Roberts gjort, nemligen att majoren skulle på hans kontor sjelf ha skjutit sig i nacken, föeeföll genast osannolik; den medikolegala besigtningen har sedermera tillfyllest ådagalagt, att ippgiften var osannfärdig. Jurynförklarade, att najor Murray dödat Roberts till nödvärn, och najoren ställdes följaktligen på fri fot.