Aftonbladet – 1 augusti 1861, sida 3

till ytterlighet obekant med verlden och dess seder; Paolo hade aldrig rört sig i de så kallade högre cirklarne; Paolo visste icke, att ju högre man går inom sällskapsverlden, desto större är denna exposition. Skylda skuldror duga blott för simpelt folk, för handtverkares hustrur och döttrar. Denna okunnighet och en stark böjelse försvartsjuka, äro de enda ursäkter vi kunna erbjuda för att försona hans förvända ideer i dette fall Paolos sinne var erumladt lik en upprörd källa, och han såg ej sjelf bottnen deri. Man kände sig indragen i ett tidsfördrif, för hvilket han på intet sätt passade, och .hade ej miss Jones yttrat en önskan att han sjelf ekulle visa henne sin frescomålning, så kunna vi gerna våga tio mot ett ait han hade gått hem och lagt sig. Nu. vandrade han emellertid, sökande efter henne och fann henne äfven slutligen i ett rum, förvandladt till en löfsal, smakfullt upplyst af kulörta lampor, hängande från trädens grenar. I detta rom var en massa mennmiskor samlad och der var qvätvande hett. Miss Jones dansade en qvadrille, och Paolo, som tvingades att stå qvar i trängseln, såg blott så mycket som de åskådare, hvilka stodo framför honom, ville tillåta. Man kunde ej betvifla att icke Lavinia nu var i sitt rätta element — hennes lyckliga leende, hennes strålande blickar, hela hennes utseende vittnade om att-hon erfor ett stort och lifligt nöje. Hennes kavaljer, en mager, ljushårig ung man med en orden på bröstet, talade oupphörligt, antingen han var stilla eller i rörelse, och hon lyssnade förbindligt till hans tal... Emellanåt föranledde hans anmärkningar ett halfqväfdt löje, som om hon å det högsta bade varit road af hans infall, aoloö var icke på långt när så roud deraf. (Forts.)