Aftonbladet – 31 juli 1861, sida 3

lens maste gumman da 1olja mig ull — holteatern i Dresden. Rättegångsoch Polissaker. Mördaren Göthe har under den 7 nästlidne Juni fått det af krigsrätten öfver honom afkunnade utslag faststäldt at krigshofrätten. Anmärkningsvärdt nog lärer krigshofrättens beslut, ehuru afkunnadt för så länge sedan, först i dessa dagar ha blifvit expedieradt. Detskulle eljest synts såsom hade här företett sig en sak i hvilken, om någonsin, det häfdvunna sölet vid våra domstolar borde ha undvikits. Rymningen från Långholmen och mordet på soldaten Nordell. En ytterligare ransakning hölls i går afton å Långholmen af polismästaren Ekströmer med de tre korrektionisterna Lundgren, Carlsson och Skog. Från kommendantsembetet å Långholmen hade nemligen blifvit inrapporteradt, att Skog numera frångått den af honom vid föregående förhör uppdukade historien och afgifvit en ny berättelse, som åtminstone i viss mån kunde anses såsom en bekännelse. Skog blef derföre först upphemtad till kommendantsexpeditionen, der förhöret hölls. Han medgaf genast, att det han förut berättat var helt och hållet ogrundadt, och förklarade sig villig att nu afgifva en sanningsenlig berättelse om förloppet vid rymningen: och förmälde han, att mellan de tre om rymningsplanen ense kamraterna det hade varit uppgjor t, att Lundgren skulle vrida geväret ur handen på soldaten och slå en näfve snus i ögonen på honom. Det hade varit ämnadt att de redan tidigare skulle ha gått, men som de varit utan snus, hade det blifvit uppskjutet. Sedan emellertid Carlsson på lördägen, innan rymningen verkställdes, hade uttagit 20 ort snus, hvilka lemnades till Skog att af honom förvaras dels i en näfverdosa, dels i ett papper, hade Lundgren på morgonen innan de gåfvo sig af instruerat Skog, att då de kommo nära land skulle Skog bjuda knekten snus och sedan äfven bjuda Lundgren, som då skulle taga dosan och slå i ögonen på soldaten samt med detsamma vrida geväret ur handen på honom och kasta det i sjön. Soldaten törs ingenting göra då han blir af med gevärett, hade Lundgren tillagt, hvarpå han sagt till Carlsson och Skog att de icke vidare skulle talas vid, på det icke de andra kamraterna, för hvilka han var rädd, skulle förstå att någonting. var å färdex Skog berättade derefter huru de begåfvo sig å väg, en berättelse af hvilken det framgick att Lundgren var den som ledde hela spelet, under det Skog och Carlsson endast lydde hans tillsägelse att följa med. Komne slutligen under deras rodd i närheten af land; hade Soldaten fråat: Hvar ska ni opp?4 derpå Lundgren, pekande på stranden, genmält: Jo, der. Skog, som satt i fören, hade då it upp snusdosan. Huruvida han deraf bjudit soldaten mindes han icke bestämdt, men åtminstone hade denne icke tagit något; men till Lundgren hade han vändt sig med fråga om han ville ha snus. Härpå svarade Lundgren nej, hvarvid L. i detsamma språng ee soldaten, som, sittande på venstra sian i båten, från fören räknadt, med ryggen vänd mot Lundgren och ansigtet mot fören, vred geväret ur handen på honom och kastade det i sjön. Soldaten hade först vändtsig om mot Lundren, men straxt derefter mot dem som suto vid röfna, dervid: han såg ut som hade han velat taga ett-skutt öfver åt fören. I detta ögonblick fattade Lundgren honom med båda händerna i ryggen och stötte till honom; såratt han med stark fart föll framstupa isjön. Möjligtvis, sade Skog, hade Lundgren med ena handen fattat soldaten i nacken; men huru dermed förhöll sig kunde haa icke riktigt) bestämdt säga, ty genast då Lundgren först högg-tag i geväret blef han, Skog, så dann och tittade åt land om han skulle kunna komma undan, för han hade aldrig varit med om sådant förr. Att Carlsson rörde på sig litet, trodde sig Skog minnas, men kunde ej på samvete säga om han rörde soldaten; dock trodde Skog att han icke reste på sig mer:än för att sätta åran på årtullen igen, sedan hon, såsom ofta hände. hade hoppat af... Skog iade vidare sett, att soldaten, sedan han kommit sjön, hade vändt sig och flutit omkring åt anIra sidan. De hade derefter hoppat i land, Skog öh Carlsson först, och derefter Lundgren. Komna i land började Carlsson och Skog myctet häftigt springa uppåt backen, tills de hörde Lundgren, som var mycket andfådd och icke unde följa dem, tillropa dem: Stanna pojkar! — tilläggande han, sedan han hunnit upp dem: det här går aldrig väl, soldaten sjönk visst, Carlsson hade dervid yttrat: Herre Gud, hade jag trott att det skulle gå så, hade jag väl gått mina 5 är uts. Lundgren inföll derefter: så mycket vi vet, vi bli visst tagna i dag och kom då ihog att vi säga, att vi ha mutat soldaten och att han sagt, att han skulle doppa sig, så finge han endast fyra dygns arrest att hvila u sig. Om detta förslag hade Carlsson enskilt yttrat till Skog: Det tar inte, för de stodo på Liljeholmen och såg hur han kom i sjön, och det gjorde barnen med (barnen på Årstastranden) . Skog berättade vidare huru de derefter fortsatt sin väg, på sätt genom deras föregående berättelser är bekant; men uppgaf Skog derjemte åtskilliga omständigheter rörande förhållandet rymmarne emellan. FS som blifvit starkt upprörd af den timade händelsen, hade till följd deraf blifvit sluten och tvär i sitt sätt emot Lundsren, hvilket väckte dennes förbittring. Särdees sedan Skog en gång fällt något yttrande om itt Lundgren hade skuffat soldaten i sjön, hade Lundgrens hätskhet mot honom tilltagit och han rent ut hotat att taga lifvet af honom. Både Carlsson och Skog hade också varit så rädda för honom, att de sins emellan öfverenskommit att så ifrån honom; men Lundgren, som syntes ha misstänkt något sådant, hade så noga bevakat dem att de till och med när de sofvo måst ligga bredvid honom, på det de ej skulle kunna smyga sig bort. Med anledning af Lundgrens hoteiser mot Skog hade Carlsson tillrådt denne sistnämnde att aktarsig för honom så mycket han kunde och att, för att icke reta honom, svara då han salade honom till. Skog, som på det bestämdaste förnekade att jelf ha på något sätt medverkat vid soldatens irinkande. hlef efter afoifvande af föracthsonde