Aftonbladet – 30 juli 1861, sida 3

till hvilken man kom genom en lång gång, bygd af flata stenar, af hvilka några voro af betydlig storlek. Kammaren var uppfylld af stenar at olika storlek och af grus, som syntes ha fallit ned från en genombrytning i takhvalfvet, genom hvilket man syntes hafva någon gång tillförene inträngt i högen. Sedan jorden blifvit bortförd ns kammaren vara omkring 20 fot hög upp till spetsen, der öfversta stenskifvan hade hvilat, och 14 fot i fyrkant. På tre sidor fann man små öppningar i väggarne, hviika ledde till tre kamrar, i medeltal omkring 6 fot långa, 5 fot breda och icke fullt 4 fot höga. Dessa hace ursprungligen varit afstängda från den inre kammaren genom stenar, som noga passade i ingångarne och nu lågo på golfvet. Det är sannolikt, att denna stora hög i någon föregående period varit lesökt af folk, som förmodade sig der skola finna skatter. Hurusomhelst, fanns der nu i Maes How ingenting annat än hästtänder och knotor at andra husdjur. Men: medan gräfningen pågick, råkade en af de tillstädesvarande att fästa blicken på en rad runor på en stenyta i taket, och efter hand som arbetet fortskred fann man talrika rader af olika storlek på åtskilliga delar af väggarne, så att då man nådde bottnen hade mån upptäckt inalles öfver 700 runor. På några af, stenarne finnas äfven inhuggna drakfigurer och ett kors. Runorna äro till största delen skarpa och väl konserverade. Under ledning af sekreteraren vid skottska fornskriftsällskapet, mr Stuart, komma samtliga inskrifterna att noggrannt aftecknas, för att sedermera litografieras och tillställas de lärda samfunden i Europa. — Olycka på en teater. Aftonen den 14 Juli timade på teatern i Strälsund en bedröflig händelse. Hr Pasqualis balettsällskap gaf sin näst sista representation och dansöserna Scheller och Fossi voro mot slutet af spektaklet sysselsatta att utföra en Pas de deur, då den förstnämndas kläder antändes af lamporna, så att hon i ett ögonblick var omhvärfd af lågor. MM Fossi, som ville skynda henne till hjelp, greps likaledes af lågorna. Några i avantscenslogerna sittande herrar sprungo ned på scenen och förenade sina ansträngningar med hr Pasqualis för att rädda de olyckliga. Med mll Fossi ansågs detta ha lyckats så till vida, att man trodde henne vara utan fara. Båda dansöserna ha dock sedermera aflidit och blifvit begrafna med stor högtidlidhet. Hr Pasqualis sjelf fick sina begge händer brända och nästan alla, som hade skyndat till hjelp, erhöllo större eller mindre brännskador. — Sultan Abdul-Medscbids graf. På en af Stambuls högsta punkter, vid nordliga sidan af sultan Selims moskåe, lät för ungefär två år sedan sultan Abdul-Medschid uppföra sin graf af hvit marmor. Den af arkitekten utkastade geniala planen utfördes oförtöfvadt, och det hela var fulländadt inom loppet af något mera än ett år. Byggmästaren, som var säker om att vinna erkännande för det snabba och raska utförandet, anmälde att byggnaden var färdig och kunde tagas i allra högsta skärskådning. Men han blef som slagen af åskan, när sultanen ropade till honom: Hvad, är min graf redan färdig? Allah, Allah! kan jag icke dö tidigt nog för er, i förbannade hundar? Huru länge fick jag icke vänta -på fullbordandet af min teater och mina öfriga palatser? Skrider icke deras uppförande, liksom blott för att trotsa mig, framåt med snäckans gång, och huru länge skall jag ännu få vänta derpå? Endast med min graf hafven I gjort er brådska! Men jag skall visa er, skurkar, att jag ännu lefver, och att man icke må trotsa mig; på ögonblicket skall frafven rifvas ned! — Och sålwnda blef ett verk, på hvilket man hade bortslösat oerhörda summor, hvilket med afseende å arkitektonisk fulländning och bildhuggarearbeten sökte sin like ibland nyare konstverk, inom kort åter förstördt, och några marmorblock och de nakna högt upp i luften sträckta ställningarne beteckna nu den plats, der sultan Abdul-Medschid ännu icke hade lust att ligga.