Aftonbladet – 30 juli 1861, sida 3

han förmått, hade uppmuntrat sin vän at inträda i de älskandes led, var Salvator alltid färdig och lämplig att spela rolen af deltagande och förtrogen till sin konstnärsbroder; men aldrig i så hög grad som just denna tidpunkt, då, till följd af vissa förhållanden, hans egen exaltation hade nått en höjd som blott helt litet, om ens något, understeg hans väns. Salvator hade äfven i verkligheten flera giltiga skäl till glädje. Hans lycka hade; sedan vi sednust sågo honom, gått förunderligen framåt. Till hans titel och befattning af dekorationsmålare hos markisinnan Delfuego y Arcos hade tätt på hvarandra följt dem af poet, regissör, chef för körerna och, sufför. Med ett ord: den rörlige, lille mannen hade vid Villa Torralba blifvit hela teaterdepartementets Atlas. Icke heller voro dessa äretecken och befattningar de enda bevis af välvilja han hade emottagit af sennorans hand. Andra tecken till uppmuntran i en mera materiel form och ej mindre välkomna hade vankats allt emellanåt. Tack vare dem, hade Salvator nu blifvit i stånd att göra sig af med sin enda besvärliga skuld, den i hvilken hanstod hos sin förra hyresvärd; han hade blifvitistånd att köpa Clelia den länge behöfliga sidenmantiljen, de väl behöfliga svarta kläderna åt sig sjelf samt tre ombyten at linne, och att slutligen, hvad som var bästaf allt, hyra sig ett ordentligt rum i närheten af Paolos atelier och derför betala ett qvartals hyra i förskott. : Då vi tillägga, att efter alla dessa utgifter den lille målaren fann sig vara i obestridd besittning af en och trettio scudi, som skönt klingade i hans ficka — trettioen scudi, som han ej begtep hvad han skulle göra med — så kan läsaren klart fatta den hänförelse, 2