Aftonbladet – 30 juli 1861, sida 2

MARCIA URrrerr SRaN RNNEE heller bättre bevändt med mitt. Vi Kunde ej ett ögonblick tillsluta ögonen för den sanningen, att signor Paolo väl vore den sista menniska som mr Jones skulle vilja gifva mig till make. Och att gifta mig utan mr Jones samtycke, det var en fullkomlig omöjlighet. Du är helt och hållet beroende af din onkel, mitt stackars barn, sade tant, Coch det är mitt fel, alltsammans mitt fel. Hade jag blott varhkt litet försigtigare, litet mindre godtrogen, så skulle jag hafva varit i stånd att hjelpa dig i denna svårighet. Men fastän jag ej längre var ung, då jag gifte mig för andra gången, så saknade jag fullkomligt all verldserfarenhet och förstod mig icke mera på giftermålskontrakter, än ett sex års barn. Hela min förmögenhet tillhör nu din onkel och jag eger ej en skilling, som jag kan kalla min. Under det hon sade detta. vred stackars tant sina händer och gret bitterligen. Det var nu min tur att trösta och jag gjorde det efter bästa förmåga, hvarefter vi åter började tala om signor Paolo. Vår långvariga och bekymrade öfverläggning visade mig tydligt, att allt hvad jag kan vänta af tant, åtminstone så länge denna ovisshet fortfar, är det varmaste deltagande, men icke den ledning jag behöfver. Jag tog derföre sjelf till ordet och sade: ?Ni kan upplysa mig i ett fall, käraste tant, öch ser jag blott klart deri, så vet jag huru jag tramdeles skall handla. Anser ni, att hvad jag sade till signor Paolo — jag menar den slags uppmuntran jag gaf honom — berättigar honom att — tycka sig ihafva fått något löfte af mig för framtiden, och att mina ord måste och böra hafva blifvit så tolkade af honom? Hon besinnade sig ett par minuter och sade derefter: ,,Om jag skall vara uppriktig, så måste jag svara ja.