Aftonbladet – 29 juli 1861, sida 3

X Spittelberg till KönigshöheX och uppreste der ett monument för att visa sin tacksamhet — för alla de Thaler som inflöto genom den höga närvaron. Från die Königshöhe är vägen kort till bergets perlat, Kaysers villa, Bella Vista, en så täck skapelse, att vi måste med tyskarne utropa : i Wunderschön! — Avsserordentlich — hubsch!! Sehr schön! Egaren af villan, hr Kayser, har tillförene varit bosatt i Stockholm och es med nöje mottaga svenskar. En herre krade till och med, att endast ve af svenska språket förskaffade en Tri entrå till den stängda villan. Der bortom Kaysers Bella Vista ligger die Schlackenburg, en ruin, icke för badgästernas kassor, utan för amatörer af gamla borgar och röfvarenästen. Tysken,som vet draga fördel af allt, har nemligen af lava, tegelslagg m. m. uppfört en bygnad som ser ut som en riddarborg, men egentligen är ett kaf, der man i förfallna rum, korri dorer och gångar ser riddare af runda bord från alla länder tömma kaffekoppen och ölmuggen. Dyrolaret — förklädda tyskar — joddla för att befordra matsmältningen. En uppsluppen och mustig kuplett om dettyska i ölets förträfflighet utföres af en sångare. Det kringsittande sällskapet lyssnar med nöje på: de falska tonerna och belönar sedan denji humoristiske sångaren med några kreutzer. Ett par skåningar förtjusades så en dag afi iyroljoddlet, att de kastade en hel gulden på offertalriken. En Judas Ischariot från Polen, som åsåg detta, spärrade då upp sina ögon, förvånades och hviskade till sin bordskamrat: Benjamin, hvad tänker du om saken? Skola vi resa till Skåne och sjunga som tyrolare? Det lönar sig bättre än att göra affärer i Polen och Böhmen. Ja, ja, ja?, svarade Benjamin, ?de dumme svenskarne, mans lwrer dem hog! Ha, la, ha! Annu är det en qvarts timma, innan ånghästen frustande ilar ästad. Dörrarneiväntsalen äro stängda. Lugn äter en tysk fru. hvars haka ser ut som en spickeskinka i 30 graders värme, på en stor smörgås och smuttar esomoftast på en bierseidel, rymmande omkring ett stop af hennes älsklingsdryck. En herre, från Westphalen, drar upp ur rockfickan ett stycke jambon, kapar af en bit, mumsar en stund och tager sig sedan en klunk Rehnvin ur en fickflaska. En liten tysk medborgare, förmodligen en son till westphalern, hjelper till att, göra slut på skinkan och vinet och låter derefter traktera sig med Pfannkuchen? af enj lång mager herre, som visar sig mycket öm för att det yngre slägtet icke måtte likna hans egen förstörda person. Närmast dörren åt banhallen vaktar en mamsell, med spetsig näsa, som en drake sin nattsäck. Hon kastar oroliga blickar omkring sig, liksom om hon väntade på en älskare, men utan tvifvel sneglar hon så der otåligt omkring sig, för att se då dörrarne öppnas och vara först ute på hallen. Hon vill gerna hafva en hörnplats i en af tredje klassens vagnar; hon tycker om ett stöd på resan, som kanske gäller till en gammal ungkarl, der hon engagerat sig som hushållerska. Dörrarne slås upp. Passagerarne skynda med nattsäcken i hand ut, för att söka sig plats i kupgerna. En korpulert herre stöter i ifvern pannan mot den spetsiga mamsellen. Några sekunders verop och ordvexling uppstår. Derefter :följer ögonblicklig försoning — och båda försvinna i en kupe. Lugn, som det anstår en nordbo, vandrade jag fram till vagnarne och gående i sakta mak, tittade jag in genom fönstren, för att rekognoscera, för att undersöka, om jag kunde upptäcka ett intressant ansigte, en intagande ungerska eller sachsiska, med hvilken ett samtali den högre stilen? kunde förkorta den 14 mil långa resan till Tysklands Paris, eller Dresden. Just som jag Jlunkade så småningom?, kommer en dam mig till mötes på banhallen; Jag studsar till och spärrar upp munnen af förvåning, ungefär liksom en onkel i en komedi, då han ser sin nigce störta i armarne på en ung man, utan anor eller kassaskrin, med inneliggande pund eller francs i guld: Jag tappar af öfverraskning nattsäcken ur handen, stammar fram först ett tyskt aber, sedan ett franskt: Est-il possible? och derefter ett engelskt yes eller well, står stilla, som träffad af blixten ur en svensk qvinnas öga och ämnar precist som i komedien just utropa: Skall jag tro. mina ögon eller ej? Ar det ni? Verkligen ni? Eller är det en dröm, en illusion, en ...? då en fin qvinnoröst afbryter mitt tilltänkta utrop medorden: Ar det du, din gamle skalk och Aftonbladist!! Ja, svarade jag, i det jag skyndade fram och tryckte damens hand. . tHvem, utbrast jag, kunde väl ana att jag skulle träffa er här, kära moster, här nere i Böhmen råka den vördade och älskliga — tant Agnetal! Jo men, det är just jag, jag, kära dul Jag sprang för ofta på riddarhuset under förra riksdagen för att höra andeliga föredrag och ådrog mig genom draget på läktaren ett svårt öronsprång. Doktorn ordinerade att jag skulle resa till Marienbad i Böhmen och bada mot språnget, och nu — nu är jag här, gudilof på hemväg till Sverge. Karerad och frisk som en nötkärna? inföll jag. a Ja, ja, nickade tanten. Nå huro har ni funnit Böhmen? Ett förträffligt land, men -— utan konventiklar, tillade gumman, under det att hon starkt och andäktigt betonade det sednare ordet. , Man ringer första gång?, kära tant!4 utropade jag, låt oss skynda inien kupt.? Konduktören slog igen dörrarna till wagannan Aftar att ha vicserat Nassa erarhas