Aftonbladet – 29 juli 1861, sida 2

senom framgången och glada utsigter. Markisinnan bedyrade gång på gång fer en roligare menniska icke funnes i hela verlden. Clelia talade föga; kanske var hon ej len minst lyckliga af de tre. Och så olef det afgjordt, inter pocula, att den yligen antagna dekorationsmålaren skulle illbäda sin befattning hos markisinnan fölande morgon. På vägen till deras särkilda hem om aftonen sade Salvator litet riumferaude till Clelia: Nåväl, hade jag ej rätt, då jag sade dig, utt jag blott behöfde blifva sedd af sennoan för att göra ett fördelaktigt intryck på renne? SJUTTONDE KAPITLET. Miss Lavinias dagbok. Dyraste lady Augusta! Jag börjar nu känna mig tillräckligt lugnad för att kunna gifva er en någorlunda attlig berättelse om hvad som har händt. Pjugofyra timmars eftertanka tillika med ants ömma råd och vänlighet hafva lugnat let första häftiga tumultet i mina känslor. Nu inser jag klart min ställning och antar len redligt — ja, för att tala uppriktigt, ag har försonat mig med den. I mitt egär att behaga, mitt nit att gagna, beättigade jag till förhoppningar, som jag ej nar hjerta att svika. I alla fall beröfvade ag honom icke hoppet den stund, då jag nade kunnat göra det; en mängd af besynnerliga förhållanden hade bragt mig i ett sådant tillstånd af förvirring, att då dessa förhoppningar yttrade sig i ord och sålunda gåfvo sig tillkänna, förlorade jag all sinnes närvaro och kunde ej svara någoating annat, än hvad passionen lätt skulle kunna