Aftonbladet – 29 juli 1861, sida 2

rättighet att säga hvem det var, och teg derföre. Grefven utan tvifvel, fortfor han; det är så likt ett af hans upptåg. Hvad rättighet har den der narren att blanda sig i mina angelägenheter? Detta föraktfulla sätt att tala om en vördnadsvärd ädling väckte min harm och åter-. gaf mig mitt mod. Jag.ber er, signor Paolo, att ni i min närvaro måtte tala med mera aktning om en person, för hvilken jag hyser verklig vördnad. Var god kom ihåg, att den enda menniska som har vågat blanda sig i edra aflärer är — jag sjelf. Låt således mig, endast mig drabbas af hela måttet utaf er vrede, då förbrytelsen — om det är någon sådan, är blott och bart min.Han svarade med en mycket ödmjuk ton: Förlåt min häftighet. Den varicke, den kunde ej vara ämnad åt er. Jag vet mer än väl, att edra motiver ej kunna vara annat än de renaste, de ädlaste. Vill ni låta mig höra hvad det är ni önskar att jag skall göra ? Detta sade han så lugnt, så undfallande, att jag tyckte mig märka en stråle af hopp, att jag ändock till slut skulle segra i denna strid. Jag sade följaktligen : s Ehuru ert sätt icke är mycket uppmuntrande, skall det dock ej kunna hindra mig frånsatt uppfylla hvad jag anser som en pligt. Ni vill ju höra hvad jag har att säga — säg vill ni det? : Som han ej svarade något, fortfor jag: Jag kan finna att ni har, eller att ni tror er hafva grundade skäl att beklaga er öfver denna er frände. Jag vill äfven taga för afgjordt att ni har rätten på er sida. Men är icke förlåtelse för tillfogade oförrätter en ädel själs skönaste företrädesrätt? Bi-!