Aftonbladet – 27 juli 1861, sida 3

gen vänjes barnet ifrån att gifva akt på fjuden i hvad det läser. Men läsundervisningen bör utgå från ljud, icke från skrift. Man börjar med att genom lätt funna exempel af ord, slutande på vokal (ko, bro, trä, by), lära barnet vokalljuden. — I förbigående må anmärkas, att de valda exemplen böra vara benämningar på föremål som äro barnen bekanta, så att de vid ordet fästa en föreställving, — barnet känner vokalijuden, hvilket det lär ganska hastigt, visar man det skrifna eller tryckta bokstäfver, som föreställa dess: ljud. Dermed fortfares till dess barnetickt mer misstager sig på vokaltecknen. Nuin läres på samma väg en konsonant i sender (bi, bo, by), derefter sammanställas fler: konsonanter 0. s. v. utan att barnet behörver känna något skilt namn på konso nanterna, men väl igenkänna hvad ljud d föreställa. Vill man, sedan konsonantteck net är väl bekant, gifva det ett namn, si är det, med denna metod, temligen likgil tigt hvad namn man gifver det (ba eller be ka eller ke eller kå eller annat); ty här ha: barnet lärt sig att fatta ljudet och desstecken och begagnar namnet såsom det skal begagnas, endast för korthetens skull. Bfter konsonanternas inlärande följa de korte vokalljuden (all, arm; vi ha förut blott haf långa vokuler); men här, likasom öfverallt. håller man sig endast vid ljudet, så att barnet ft. ex. icke må vänjas tro, att det hör två I uti all, uten få veta att detta är blot ett öfverenskommet skrilsätt. Nu först följ sådana läseexempel, der bokstäfverna icke uttalas med sitt ulfabetiska ljud (bock, slat stjelk), i början alltid med anmärkande a! olikheten mellan ljud och teckning. I denni anda fortgår undervisningen och vi: förenämnda öfningar kunna vexelundervisningsskapets tabeiler, andra lästabeller, ord i tryckta skrifter, skrifstil m. m. skiftevis begagnas. Men, som lärjungen, om hans hand icke är dertill alltför svag, gerna med detsamma lär sig att efterbilda de bokstafstecken han läser, har detta förfaringssätt fått namn aAf skrifläsmetod. Men denna metod, hvars hufvudkarakter är att utgå från lhudet, får icke förblandas med hvad man vangen kallar Xfjudmetod?, nemligen tyskarnes Lautirmethode — ett misslyckadt försök att lära barn utsäga konsonanterna utan bifcgande af något vokalljud. Det troligen fruktan för sistnämnda falska ljudmetod, som gjort att man icke tagit kännedom af och alt i verket den verkliga ljudmetod, af hvilken i det föregående grunddragen blifvit framställda. S