Aftonbladet – 27 juli 1861, sida 3

dicinalskolans tjenst har .tillfoörene gil den homöopatiska sina sidohugg. På äldre da gar anslår han deremot nu en försonligare tonart, dertill sannolikt äfven vunnen genom det motstånd han sjelf måst röna som gymnest och läkare i en person; han är nemligen den äldste medicine doktor, hvilken, efter Lings död, åri stat anse det för en ära att fessor Branting, sedan han bI tralinstitutet vunnit behörig gymnastisk bildning. Meningarne om hvad d:r N an, på egen hand, utvecklat af Ling-Brantingska rörelsekuren kunna vara delade, utan att någon dermed misskänner nitet och den tyska jernfliten jemte den alldeles ovanliga hänförelse, hvarmed denne kämpe för gamle Lings odelbara gymnastik-ide utfört sitt värf: härom bära hans verk nogsamt vittnesbörd. Ifrågavarande skrift innehåller ord, som i denna tid af fiendtliga sträfvanden icke nog kunaa behjertas. Den ger en bild af det tröstlösa tillstånd, hvari nutidens medicin befinner sig, skildrande dennes 4 dissenterriktningar: mesmerism. vattenkur, homöopati och läkegymnastik, hvilka göra den fordna allenaherrskarinnan allopatien rangen stridig. Fiendtligast — säger förf. — upptrider homöopatien, som har en läkare att tacka för sin uppkomst. Den omfattar nemligen området al alla de sjukdomar, som ållopatien fordom ensam innehade; dertill med den grundsatsen, att icke lida någon dennas åtgärd jemte sig (sSimultanBehandlung). Derföre kan öfverhufvud sägas, att homöopaterna icke ge allopaterna efteri ofördragsamhet (2). Betraktas deremot följderna af den homöopatiska metoden, så företer den ett ganska stort antal af lyckade kurer. Vill man härvidlag låta gälla — allt hvad det kan — både tillfällighet, patienternas inbillning och den medverkan som ligger i deras förtroende, falsk Dblygsel att ej vilja yppa hvad som icke lyckats o. s. v., och på så sätt betydligt nedsätta antalet af lyckade kurer, så återstå likväl nog många, hvilka, enär de ej sällan beträffa oförståndiga barn eller till och med djur, äro lika så märkvärdiga som omöjliga att jäfva. Sfombopatien har, särdeles på sednare tider, allt mer och mer utbredt sig. Den har ock af ofvanskrifna fyra läkemetoder onekligen den stör sta litteraturen för sig, som ock skönjes af dess periodiska press. Mot denna utbredning bland de mest bildade och intelligenta läkare blir det verkligen svårt att förklara, hvarföre regeringen. hvarföre vederbörande korporationer, äfven då deras medlemmar icke äro läkare, aldrig hittills vågat förklara sig för homöopatien, icke ens då. när ögonskenlig fördel dermed kunnat vinnas. Derföre äro ock öfverallt de homöopatiska läkarne uteslutna från alla anställningar såsom fattigläkare och militärläkare samt i allmänhet från den medicinska ledningen af sjukhus. Till och med den så betydligt ringare omkostnaden för homöopatisk medicin har icke kunnat beveka vederbörande myndigheter att motsätta sig den ortodoxa allopatiska tron och insläppa den dissenterande homöopatien i lasaretten. Medan de rikaste, de förnämaste, de mest bildade bland folket, som fritt kunna förtoga öfver valet af läkare, låta sig homöopatiskt behandlas, måste de fattige, soldaterna, lasarettens sjuke umbära denna kurmetod, om de ock aldrig så mycket önska sig den, enär vederbörande, allopatiska läkare till behag, det så anordna. Om nutidens allopati, den förf. anser för nästan likaså föraktad som öfriga läkemetoder, yttrar han sig sålunda: Den nyare medicinen (den mikroskopiska, fysiologiska, äfven den exacta kallad) är — det medgifves väl af enhvar — vida mera kunskapande (diagnosticerande) än den tjenar till hjelp (terapeutis) Väl antager man med rätta, att om blott sjukdomen först är igenkänd, hjelpmedlet ock lätt finnes. Deraf skulle man kunna sluta, att den ensamt diagnosticerande, nyare medicinen också med lätthet måste finna det rätta medlet. Men, i sanning, det är alldeles icke så. Ja, man kan tvärtom säga, att ju no: gare sjukdomen är känd efter den nya medicinens art, desto vidsträcktare gapar svalget, som skiljer den från alla, isynnerhet allopatiska medel. Den nyare diagnostiken är nemligen blott er formel, som Jjörkastar de subjektiva symptomerna (sjuktecknen, som den sjuke varsnar) och anser de objektiva för ensamt värda att afses. Den är derföre i hufvudsaken fysikalisk, kemisk, på sin höjd histologisk och hemtar sin kunskap huivudsakligen från sjukdomsprodukterna hos lik Som patologisk anatomi står den icke i någor förbindelse med behandlingen (terapien). Ty; för det första afser den icke nog sjukdomsprodukternas försvinnande; för det andra gör der sig merändels ingen möda för att visa någo slags frändskap mellan medlen, som användt: under lifstiden och de i liket funna sjukdoms produkterna. Kliniske lärare med den nyare medicinen: metod göra sig vanligen ingen möda att fyll let oerhörda svalget mellan diagnos och terapi. De hjelpa sig med att lära den förra, ej der sednare, qvätvande all lust dertill hos sina lär jungar. Att detta är förhållandet, derom vitt m utom Tyskland, det ki et Lieber mit Diagnose ohne Diagnose leben — om också hvarken v tenkur, gymnastik, homöopati eller mesmerisn hade bot och läkedom nog att uppvica, i fall der den gängse allopatien intet mäl ens i sina lärdaste och mest upplysta idkares hinder. Af det ena med det andra slutar förf. dertill att två tredjedelar af allmänheten bland de rika och bildade icke mera låter sig allopatiskt behandlas, utan taga de sin tillflykt mest till bomöopatien, dernäst till vattenkur, mesmerism och gymnastik, samt att den, som icke är men fått rop om sig för någondera af de dissenäller mer än den unge a terande likemetoderna, gi läkaren från högskolan, hvarest — såsom allmänheten ganska väl känner — dessa metoder allt icke inhemtas eller läras. Dr N. slutar med en hemställan gen att draga försorg derom, att Behandling (terapi) åter blir hufvuds som nu sker, Llott som bisak eller alldeles icke läres. Medel dertill äro: 1) docenters anställande; 2) lärostolar för Homöopatien, med besparing af sådana för medicinens blotta hjelpvetenskaper; 3) lika berättigande för alla läkare med olika kurmetoder så till civila som militära lä kareplatser; 4) examina för hvarje läkemetod, särskildt med praktiska kunskapsprof; 5) en sakkunnig persons antagandei medicinska styrelsen för hvardera af de fyra läkemetoderna. till tegerinOm skrifläs-fretoden. Vi införa bär en vid det nyligen i Stockholm hållna folkskolläraremötet afgifven beskrifning på ett sätt att undervisa barn i innanli g, hvilket i sig sjelf torde för tjena uppmärksamhet, men äfven särskilt synes böra komma i åtanka vid antagandet af någon bland de skrifondervisningsmetoder, som på sednare tider gjort sig gällande. Vid förenämnda möte redogjorde hr Enedabl för en ny sådan metod, och vid