Aftonbladet – 27 juli 1861, sida 1

medan de gingo hade gifvit Clelia friskare färg. Den skickligaste hårfrisör eller kammarjungfru skulle ej ha kunnat lägga de rika, mörka lockarna och den svarta slöjan, som. hon kastat öfver hufvudet, på ett fördelakligare sätt än morgonvinden gjort; med ett ord: hon var så vacker i sin nätta, ehuru temligen urblekta bomullsklädning och sin nötta kappa, att det må ursäktas Salvator om han under sin beundran för berätterskan förlorade sammanhanget i hennes historia och måste bedja henne börja på nytt. Den lille mannen såg sjelf så utomordentligt rolig ut med sin stora, hvita halsduksknut, ett par ofantliga skjortkragar och helt svartklädd (Paolos bästa kläder) med frackskört, som räckte nästan till hälarne — alltsammans buret med en min af så naturlig putslustighet ochs antagen allvarlig värdighet, att Clelia icke kunde afhålla sig från att emellanåt afbryta sitt tal med ett klin gande skratt och att säga: N Ack, min stackars Salvator, hvilken löj lig figur du gör!4 Hvarvid Salvator stannade tvärt, tog en så noggrann öfversigt af sin person som han kunde och svarade med orubbligt allvar: Nåja, skörten på min frack äro kanske nästan väl länga, eller hur tycker du?... Bättre för mycket än för litet, Clelia. I alla fall är jag säker på, att jag ser respektabel ut, som sig bör. Du skall få se attjag kommer att göra intryck på markisinnan, lita på det! Ja, ett ganska löjligt intryck, fruktade Clelia. Himlen gifve det måtte inträffa! sade Sälvator; ty då är min lycka gjord. Den som roar är alltid välkommen, förstår du inte det? Sedan Clelia slutat sin teckning af sennöran, afgaf den lille målaren sin dom; den var ganska tydlig och klar, just såsom libretton säger I språk: lt a ge . killer,