Aftonbladet – 24 juli 1861, sida 1

råkadei stor förlägenhet genom denna manöver, ty hastigt hindrad att gå vidare oeh tvungen att stanna midtemellan dörren och spiseln, kände han sig ytterligt osäker om hvad han nu skulle företaga. En vän i nöden är en verklig vän, och en sådån visade sig äfven grefve Fortiguerra vara för Paolo i denna kritiska stund. Grefven kom ned till den unge konstnären, med -hela majestätet af en tredäckare under fulla segel, d. v. s. med. utsträckta armar. Paolo kände sig hjertligt tacksam för denna bjelp i nöden och mottog grefvens nedlåtande artighet med mera värma än han måhända annars hade gjort. Grefve Fortiguerra uttryckte sin litliga önskan att göra bekantskip med en så utmärkt artist, med en man som gjorde sitt fädernesland så stor heder: Sednast föregående dagen hade hans ädle vän prins Torlonia fört honom omkring i sitt palats och låtit honom beundra signor Mancinis: herrliga frescomålning,i hans tanke ett mästerstycke, och grefven smickrade sig med att vara en smula kännare. Han egde sjelf ett litet galleri och skulle känna sig både lycklig och stolt om signor Mancini hade tid och lust att uppfylla grefvens önskan och öka den anspråkslösa samlingen med en komposition af sin egen pensel. Grefven talade alltid högt, och vid detta tillfälle hade han särskilda anledningar att önska blifva känd; nåväl, grefvens rörelse och den uppmärksamhet, som han nästan trugade på Paolo, verkade en stor förändring i. den. unge: målarens ställning. Liksom små. droppar på en glasruta leta sig väg till en stor: droppa, så hade äfven che-.valiern, nr Piper och den unge mr Paddock den ene efter den andte samlat sig omkring den punkt, der grefven och hans skyddling stodo, och bildat en krets omkring