Aftonbladet – 24 juli 1861, sida 1

Bäfvande afvaktade han den stund, då har skulle ikläda sig denna ståt, och ej utan et! visst, hemligt hopp att något skulle komma i vägen för hela middagsbjudningen. Men dagarna gingo lungt och lördagen kom, utan att tillföra honom några kontraordres — han hade således intet ånnat att göra, än kläda sig och gå. Hans sinnesoro vid första besöket i Palazzo Morlacchi var en småsak, emot hvad han kände vid detta tillfälle. Han fruktade att vara för elegant, att vara för enkel, att komma för tidigt, att komma för sent; med ett ord: han var så olycklig under sin. väntan, att det var en verklig lindring. för honom, då han hejdlöst skulle störta sig in i verkligheten, genom att knacka på dörren. Uppsynen hos den okände betjent, som:gehast öppnade för honom, var icke uppmuntrande; den tycktes nemligen säga, att han ej hade behöft. göra sig så brådtom för en sådan gäst. Derpå började Paolo undra, huruvida. han borde lemna, qvar sin hatt i tamburen eller taga den med -sig in i salongen: Han erinrade sig hafva hört denna fråga afbandlad, inen hur den blef. afgjord, det kunde han alls inte. påminna sig. Nu var emellertid icke tillfälle att längre grubbla 1å saken och han följde betjenten med hatten i hand. För en ung man sådan såsom Paolo är en hatt ett dyrbart stöd i sällskaper; den är ej bott ett tidsfördrif, den är en beskyddare, ja snart sagdt en vän. Paolo hade af noten fått den snabba blick, som inom, ett ögonblick fattar såväl detaljerna, som det hela al en tableau vivant; en ledsam gålva för blygt folk derföre att, den gör dem nervöst känsliga, i samma mån som de klårt inse de olikartade svårigheter de hafva att reda sig ur; då deremot. den man, som knappt ser längre än