FYRAR, AR FIRUIBARVÄTE I. Johan Wilhelm Snellman är ett namn, som haft mycket god klang här i Sverge sJoch det är endast med mycket stor motIsträfvighet som det svenska sinnet vill lemna drum för den tanken, att den man, som bär detta namn, numera hyser helt andra ; tänkesätt än förr, att han nu bekänner sig I till åsigter, som stå i den skarpaste strid Jemot hans egna föregående sträfvanden; ; iom hvilka han både i sitt eget land och Ihos oss förvärfvat sig anseende såsom en kämpe för fribet, sanning och rätt. Hvarje ädelt sträfvande för frihet och nationalitet dkan i vårt länd påräkna lifliga sympatier! Det svenska folket !omfattar med lifligt delfagande, beundran och intresse de män, som i fjerran länder kämpa möt förtrycket, för ljuset och friheten. Huru vore det då tänkbart annat än att det skulle högt ära och d värdera, med innerlig sympati omfatta de män, hvilka i det gamla brödraland, söm ligger oss så nära om hjertar, sökt med andens vapen kämpa, för att hålla lifvet, sjelfkänslan och frihetsandan uppe hos nationen och som -både velat och kunnat föra en sådan kamp; äfven då stridsvilkoren varit som mest ojemna, då utsigterna att kunna verka något varit som mest förmörkade, då det fordrats en utomordentlig grad af ihärdighet, för att våga hoppas på något resultat och för att icke trött och missmodig kasta yxan i sjön. Såsom en sådan okuflig kämpe för. rätt och frihet framstod Snellman för 15. å år sedan. Den af honom genom Saima förda publicistiska kampanj, som gjorde censuren grå hår och gaf det första uppslaget till någonting liknande en liberal opposition i Finland, det mod och den energi han då utvecklade i striden mot makten och fördomarne, det spartanska jemnmod; hvarmed han, den utmärkte vetenskapsmannen, då det gjordes honom omöjligt att behålla en offentlig anställning, letde af sitt arbete på ett handelskontor — allt detta gjorde, att man här vande sig att betrakta Snellman såsom en af Finlands främste och ypperste män, såsom bantrföraren för det kärntriska, sjelfständiga, framåtsträfvande i detta. land. Vi ha också haft mycket svårt att alldeles uppgifva denna en gång inrotade föreställning; vi ha icke gerna velat tro på någon total förändring hos denne man, på något politiskt affall från hans sida, och hans mer än underliga uppträdande under de sednaste åren, sedan han blifvit utnämnd till professor vid universitetet, ha vi i detlängsta sökt skrifva på räkningen af det besynnerliga, häftiga, stundom något oregerliga lynne, hvilket ej sällan, isynnerhet på sednare tider, sedan han kommiti en skef ställning till många af sina gamla vänner och till ungdomen, förer honom på afvägar och drifver honom att säga en hop saker, som han troligen under andra och mindre retsamma förhållanden aldrig skulle ha sagt. Men understundom framträder det så klar att hans position: blifvit alldeles förändra och numera är grundfalsk, att man med bästa vilja i verlden icke kan bortresonnera eller genom några rimliga förklaringsgrunder mildra och öfverskyla sjelfva det bedröfliga faktum. 5å skref han för trenne år sedan uti sitt SLitteraturbladX en artikel med öfverskriftDen finska emigrationen i Sverge, i hvilken han på det bittraste och giftigaste sätt angrep allade finnar, som lemnat Finland, för att i Sverge söka sig en verkningskrets och som utom Finland eller från Finland till utlandet skrifva rörande finska förhållanden någonting annat än hvad censuren skulle tillåta offentliggöras i Finland: Denna uppsats framkallade en storm af ovilja öfver hela Finland; den befästade ett stort svalg emellan Snellman och den unga generationen, hvilken för icke längesedan med så stor entusiasm omfattade den berömde vetenskapsmannen och patrioten, men sedermera med köld hade börjat draga sig tillbaka från honom, då den hörde honom intonera uti de officiösa lofsångerna öfver den nuvarande herrligheten i Finlands styrelseOch-inre förhållanden. En ännu djupare och obehagligare sensation har framkallats genom en uppsats af br Snellman, hvilken förekommer 1 det senast utkomna häftet af Litteraturbladet och hvilken. bär titeln: Finska förhållanden och svenska pressen. Hr Snellman uppträder här såsom riddare för det senaste statskuppsförsöket i Finland, på ett sätt som öfver hela-landet måste framkalla djup ovilja. Några förstulna yttranden i Helsingforstidningarne bäntydapå denna allmänna ovilja, och Åbo Underrättelser har i sitt n:r för den 48.dennes;sökt ge luft åt denna ovilja uti en artikel, hvilken dock tyckes ha blifvit jemmerligt behandlad af censuren, som, att döma af en antydning i en nöt, icke ens synes ha tillåtit bladets redaktion att full ständigt införa ett citat ur Snellmans arti! kel, utan tvingat densamma att stympa och förändra citatet, sålunda att citera oriktigt. Det är med en mycket vidrig känsla vi genomläst denna Snellmanska uppsats. Icke derföre att den, för att komma till lofsjungandet af regeringens vishet och ädelmod, som Han menar att Finland ödmjukt, -tacksamt och utan några anspråk bör erkänna, begagnar den omvägen att med en ursinnig hätskhet angripa — Aftonbladet. Sådant qvittar oss lika. Vi äro så vana vid dylik olåt, vid allehanda motsatta Och hvarandra upphäfvände invektiver, att vi icke detringaste lägga sådant på sinnet, äfven då vi veta, att vår angripare iiall frihet och ro? kan skfifva så me ondt. han vill om oss, utan att hvad vi ha att svara derpå kan komma inför hans publiks ögon. Hr Snellmän skulle som sagdt oändligt gerna få öfver oss så mycket han behägade utgjuta ära sin vredes skålar, om detta kunde inneb HT-IETG OR FÖRTRET 10 LU INVITE