Aftonbladet – 20 juli 1861, sida 2

deremot a god uppvall och 1 beskuggade ängar. Den nya Reoligionsfrihets-stadgan. Utkast till en kritik. . (Slut fr. gårdagsbladet). Med afseende på prest och hans läroförvillelser, säges det 1 förordningen, är särskildt stadgadt. Det är sannt, men äfven rörande mycket annat i här omhandlade för: ordningar är fallet detsamma, nemligen att derom förut och särskildt är stadgadt. Ansåg man nödigt att det oaktadt upprepa så dant, så hade det måhända icke heller varit ur vägen att ytterligare lägga presterna deras förbindelser på hjertat. Har man någon mening med de stränga förordningarne, så kan man ej vilja att presten skall dagtinga med tidsandan så, att han så småningom gifver kyrkans dogmer och symbola till spillo. Aro åter törordningarne icke så strängt menade, så hade man icke bort utgifva dem i deras närvarande form, der en viss liberalism sväfvar på ytan, men der en sakkunnig gränskning icke har svårt att upptäcka den kyrkliga despotism, som rufvar derunder. Mer än någonsin tyckes det i vår af så många kyrkliga splittringar och missförstånd utmärkta tid vara af nöden, att menniskorna lära sig veta, på hvad punkttiden och sjelfbildade åsigter ställt dem, och på hvilken de i öfverensstämmelse med vår lutherska lära egentligen borde stå. Till sist anmärke. vi att de här omhandlade förordningarne tyckas förutsätta, alt hvarje utträde ur den svenska: kyrkan, hvarje förkunnande eller utspridande af villfarande lärosatser nödvändigtvis skall afse öfvergång till något frammande trossamfund eller ett försvar för eller ett omfattande i allo af dess Ssigter. Emellertid torde de icke vara få. som skulle önska att irigöra sig från den svenska kyrkan, utan att derföre ansluta sig till något kyrkligt sam: fund. Skulle sådana personer vilja förena sig i församling till tro på Gud och till hans dyrkan, men utan tro på en menniskoblitven och korsfäst Gud, så kunde de natur-.. ligtvis icke blifva ansedda för kristna, i hvilket fall lagen gör tillräckligen klart, att deras församlingsrätt icke heller skulle varda medgifven. Men individen: som erkänner eller ådagalägger, att hanieke kan tro på la de kyrkliga dogmerna, icke vill under: sta sig alla de kyrkliga bruken, huru skall det gå honom? Så vidt vi kunna ryda de nu gilna förordningarne i förening med andra lögsldgandern hvilka af dem lems nas oförändrade, så skall han vara i fara alt mista sitt embete, i fall han sådant bekläder, och att underkastas åtskilliga andra straff eller förödmjukelser. Kan han ej på bestämda tider begå nattvarden i den tro och sinnesstämning, som erfordras för att denna förrättning skall verka till salighet, så må han, så kärt det vill vara honom att behålla sitt embete och sina deraf beroende rättigheter och utsigter och att icke blott-ställa. sig och de sina för både nöd och smälek, begå nattvarden i cen sinnesstäm-. ning, som enligt kyrkans lära måste verka: till hans eviga fördömelse: Han må tro på Gud så varmt och innerligt som helst, men kan han icke tillika tro på EE djefvul, den der i öknen frestade Gud sjelf; sedan han i paradiset hade vållat syndafallet och föranledt en arfsynd, hvilken i den kristna dogmatiken spelar en så vigtig vol med afseende på Guds menniskoblifvande och död, så kan han af presten i enskildtasoch offentliga förhör tillrältavisas. ller bannas och sedan anklagas och för en sudlös affälling förklaras. ch om samretsbetänklighet eller månheten om barnens indliga frihet och framtida -samvetsfrid, ler metvilja för att lära barnen betrakta allvarsam religiös akt såsom en blott r sällskapsoch det borgerliga lifvet vigig formalitet, hindra en sådan ran att låta confirmera sina barn och såmedelst edligen och högtidligen binda dem vid den lära han jelf ogillar, så beröfvar han dem allir nenskliga . och . medborgerliga rättigheter ch utestänger dem från äktenskap och allt amhälleligt förtroende. År detta samvetsoch religionsfrihet? Det är sannt att månget stadgande, hvilet ännu står de jure qvar, likväl blifvitaf iden de facto upphäfvet, och att man såunda kan hysa den förböppningen, att vissa agar eller myndigheter skola af aktning ör tidens tendenser eller af fruktan för tidsndan belänka sig, innan de utveckla hela a