Aftonbladet – 19 juli 1861, sida 3

Anteckningar från Gotlands kuster. (Ur Gotlands Tidning.) Bland yrken, hvartill fordras kustboens hela mod, må vi räkna det maktpåliggande lotsyrket. Här gifvas stundom tillfällen, då krafter och skicklighet tagas strängt i anspråk. Lotsyrket har hittills varit föga eftersträfvadt, kanske just derföre att det varit föga eftersträfvansvärdt. Om ordnandet af, hvartill hörer: aflönandet vid, lotsväsendet, vore mycket att anmärka; men som vi i dessa anspråkslösa teckningar blott ha för afsigt att skildra kustboens faror och mödor, gömma vi tillsvidare detta ärende. På lotsen hafva sjömännen stora anspråk, och skäl finnas ofta dertill. Föreställer man sig, att en nödställd seglare hivner nära hamnen den stund då dagens sista stråle svälvar hän i fjerran, — att storm och våg slitas om sitt rof derute, der dessa farliga makter ensamt herrska, — att det vanda sjömansögat förgätves spanar efter den rätta kosan, som går fram mellan brottsjöars vilda tummel, bland hvilka dolda klippor lura, — då först blir man i tillfälle uppskatta värdet al lotsens ledande hand och då fattas hela vigten af hans yrke. — Men lotsen måste sjelf känna alla dessa förhållanden, förmäns bud och alla lagens straffbestämmelser förmå här intet. Lotsen bör veta och ledas af den tanken, att honom kan vara förbehållen den skönaste af de dödliges lott, — att rädda likars lif och på samma gång tilläfventyrs bevara mannen åt den suckande makan, åt de späda små. Ljugarns hamn på Gotlands östra kust är icke någon hamn 1 detta ordsnamneliga bemärkelse. Det är en hafsbugt blott, öppen för ostliga vindar. En half mil S. till O. derifrån ligga de s. k. Laus holmar, ditfartygen för sjövindar måst förläggas. Hastigt inträffande stormväder från hafvet tvinga sjöfarande att midt i natten lätta ankaren och hasta ut under Laus holmar, der skydd gifves och god ankarbotten finnes. Det vore således ganska äfventyrligt att begagna Ljugarns hamn, om ej naturen derbredvid beredt sjöfarande en tillflygt. — Här fordras alltså skickliga lotsar, och sådana ha här lefvat och verkat under en mängd år. Garnströmarna kommas väl ihåg af gotländska sjömän. De voro utmärkta män i sitt fack. Modiga och ihärdiga, fruktade de icke en fara, om den ock visade sig mörk och hotande tätt bredvid. När seglare syntes och den svajande flaggan påkallade iotsens biträde, var det som om dessa män genomilats af en elektrisk ström. Hvarje muskel spändes af otålig längtan att få