Aftonbladet – 19 juli 1861, sida 3

Sumina Sprans. UCL Yal UCIUUUCLI BUT Garnström riktade sin erfarenhet, ty det öfvade sinnet gör då som bäst sina iakttagelser. Då Garnström efter sådana svåra lotsningar återkom, såg man honom stråla af glädje. Han var ej skrytsam öfver att ha besegrat faran; men han tycktes känna en ljuf tillfredsställelse öfver att hafva fullgjort sin pligt såsom en statens tjenare och menniskors vän. — En liten berättelse om ett af Garnströms nattliga lots-äfventyr torde kunna anföras såsom särdeles karakteriserande. 1831 på hösten låg briggen Harmonie. förd af kapten Gren — en gammal erfaren man af en förgången tids strängare upplaga — på Ljugarns redd. Vinden var ÖNO. med tilltagande kultje och klockan 12 på natten måste briggens folk sticka ut mera ketting, emedan blåsten ökade sig betydligt. Derefter blef allt åter tyst ombord, med undantag af stormens hvinande i tacklagen. Våkten talte sinsemellan om att purra (väcka) kapten, och man såg på stjernhvalfvet de sönderslitna molomassorna raskt jaga fram; och dylika tecken svika ej då det öfvade sjömansögat uppfattar dem. Storm var alltså i antågande. Plötsligt höres något buller vid sidan, man skyndar dit. en båt låg hoppande derbredvid och iröstet klättrade en man vigt upp på däck. Detta allt skedde med en sådan hast, att vakten ej ens medhann ait preja den ankommande, som var ingen annan än gubben Garnström. Denne, i vanliga fall mild som ett lam, var i sin tjenst och på sin plats alltid djeri och befallande. Med sträf röst frågar han vakten om kapten var vaken och efter ett nekande svar skyndar han oanmäld ner ij kajutan. Att gå ner till en befälbafvare utan förutgången vederbörlig förfrågan var å den tiden — och är till någon del ännu — obrukligt och kan orsaka den framfusige allvarsamma tillrättavisningar, om ej någonting ännu värre. I kapten Gråns ögon var detta ett brott af Garnström, hvarföre föl jande ungefärligen här återgifna samtal emellån dem uppstod; dervid vi icke få förbise, att det i viss mening var en aristokrat, som nedlät sig att hålla tal med en plebej, en man ur folket. Kapten: Hvad vill du? Hvad har du här att göra? huru vågar du störa mig?? Garnström: Jag är Totsen Garnström; jag har, som niser, midt i natten ensam rott ut hit och är genomvåt. Det går, som ni känner, enrasande sjö. Nimåste genast lätta och segla ut på Gräsar), annars ligger briggen i morgonbittida sönderslagen i land på hällarna och ni får tacka Gud, om ni kan det då, att vara räddad tillika med besättningen. Kapten: Mina ankare och kettingar hålla: jag har ridit ut för dem stormar på Gibraltars redd med hela Medelhafvet, —i denna hålan, Östersjön, må de väl hålla fast.X Garnström: ?Kan så vara, men här håller ni er inte fast. Inom en timme ha vi full storm; är ni då icke under holmarna, så skyll er sjelf, jag har varnat er. Kapten: Men hur vill du väl hitta dit i detta mörker, och kan man lätta ankaren nu tycker du? — (Som läsaren finner, så omvexlades hastigt kontrahenternas roller: Garnström var nu den befallande). Garnström: Vi skola ej lätta ankarne; vi sticka det ena ifrån oss. Men tiden är dyrbar, låt mig nu föra befälet en halftimma eller så. Kapten: Må göra då; men kom väl ihåg, att du har Hela ansvaret.4 — Utan att svars ilar G. upp på däck, under utrop: alle mar på däck: här gäller att hvar man är på sin plats och fyller sin plats. — Den mängd al befallningar, som föregår ett fartygs klargöring för tillsegelsgående, utdelades nu al Garnström. Stormen hade utbrutit i heia sin kraft. Harmoni? vred sig oroligt ibland de fräsande sjöarna, hvilka ursinnigt anföllo dess bog. Snart fladdra de bottenrefvade märsseglen för vinden, under det stormilärne skaka master och rår. Kapten Grån säg. — eller rättare såg intet, ty mörkret var fullständigt, — men han hörde desto säkrare hvarje kommando-ord. Sjömännen vexlade sinsemellan betänkliga ord och yttrade. dervid: går detta väl, så må Gud löna G—m. — Garnström stod oförskräckt vid rodret: hans stämma hördes ensam genomträngande stormens och de upprörda hafsvågornas dån. Stick ut kettingen!4 var hans slutliga kommandorop, — och Harmoni började sin vådliga färd, behagligt böjande sina höga spiror för vinden, men med den oemotståndliga kraften af sin bog kastande de fräsande vägorna å ömse sidor om sig, för att bereda sig väg till en lugnare plats. En hemsk tystnad rådde ombord. Nu anlitade Garnström all sin erfarenhet och sina fullt uppöfvade siunen; han ensam såg, der alla en dast förnummo mörker; slutligen kände han på sjögångens minskning och på de skarpare vindstötarne, att ankarplatsen var hunnen. — Giga förmärsseglet och lät ankaret gå! ljöd Garnströms befallande stämma, och Harmoni såg upp och svajade åter stolt i sin lugna hamn, under det orkanen med raseri piskade och tjöt i dess rigg. — Kapt. Gren bjöd nu Garnström ned till sig i kajutan, slog honom i hand under utrop: Tack Garnström! du är en duglig karl.4 Det var ett enkelt sjömansord, men det gick från hjertat på den väderbitna veteranen, som på aflägsna haf ofta sett faran för ögonen och som i allmänhet ej slösade med ord, allraminst med sådana som afsågo beröm. Sådan var Lars Larsson Garnström. Behöfva vi säga mera för att berättigas egna honom ett minnesord? Vi ha så lätt uttalat det föregående; det blir nu så tungt att fortsätta. ? 1840 den 3 Oktober lågskonerten CAmatus på Ljugarns redd med lotsflagg på topp. Vinden blåste hårdt af N.O. och Garnström hastade som vanliet ut tillika med sin con lateclärlnsgan Andove 0 19 8