Aftonbladet – 18 juli 1861, sida 3

:0, an alt, sasom de maånanda fores saken, rädda dess jordiska lif ;f dess eviga salighet. Vill man taga så lana af en missförstådd samvetsömhet och udirekt begångna barngmord på sitt sam:ete eller vill man tillskynda dem? Eller vill man taga för gifvet, att föräldrar till ådana barn icke skola kunna hysa några amvetsskrupler, icke skola kunna vara ömsinta? Då har man ännu mycket att lära af erfarenheten; då erinra vi dessutom, att benämningen oäkta barn måste hos oss få en nog vidsträckt omfattning, såvida äfven barn af sådana civila äktenskap, som inom ndra länder redan äro och länge varit erkända, måste efter svensk lag anses oäkta. De särskilda omständigheter eller politiska och genealogiska skäl, som förmådde Moses utt göra skilnad emellan äkta och oäkta sarn och att döma de sednare så hårdt, sälla icke för oss. Man borde en gång inse let grym na och onaturliga deri, attlåta äfsen barnet plikta derför att det blifvit frukcen af en förbindelse, för hvilken den föreskrifna kyrkliga ceremonien icke kan åberopas. Må man ömt vårda sig om sedlighet och ordning, men må man då också se sill, att inga kyrkliga eller samhällsförhålanden befordra osedligheten. Må man selan åt värnlösbeten och nöden egna de omsorger och gifva de offer, som nu slösas på brottet. Der en stulen spik eller olofligen ikommen annan småsåk kan i fångforsling och fångvård kosta staten summor, som månända skulle räcka till för besörjandet af någon hel kommuns fattigvård under åratal; ler är lagskipningen ännu i sin linda. Med de inskränkningar och undantog, som af grundlag och denna förordning bestämmas eller betingas, skall ej från skiljriktighet i kristen trosbekännelse härledas någon skilnad i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter.? Detta kunde låta mycket vackert; om det. blott icke af förordningens öfriga innehåll gjordes till ord utan betydelse. I 15 6 t. ex. säges: SInnehar den, som till. utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig tjenst; varde han deri från skildt e. De inskränkningar och undantag, som denna förordning i förening med grundlagarne och i afseende på främmande trosbekännares medborgerliga rättigheter innehåller, äro verkligen så många och sådana, att vi måste slå fast vid vårt yttrande att främmande trosbekännare omöjliven kunna blifva eller förblifva ansedde för svenska medborgare i egentlig mening. Deras egenskap af sådane motsäges allaredan på det bestämdaste af den godtyckliga och särskilla uppsigt, under hvilken de ställas, och af den vilkorlighet och osäkerhet, som vidlåder deras blott till namnet fria relizionsöfning. Enligt R. F. 28 skola dessutom alla civile embetsmän inom riket, från len -högste till den lägste, och särskildt donare, vara af den rena evangeliska läran. Att prester det måste vara, faller af sig sjelf, och till större delen af lärareplatserna vid våra läroverk, från universitetet till olkskolan, kunna väl ieke heller män af annan bekännelse komma i fråga. Det blir väl således, på sätt grundlagen redan medsifver för utlöndske män, och om vi. gifva :ktpå alla våra edsformulärer, endast eller öga annat än i militärväg konungen kan använda fremmende trosbekänmmare. Kan nan icke lila på i svensk tjenst öfvergångia utlänningars heder och samvete, så skall aan väl ännu mindre kunna lita på främ nande trosbekännares, dem åtminstone dena förordning acke synes kunna ingifva nåzon särdeles kärlek till vårt land. Skall svensk medborgare förlora sin offentliga jenst, derföre att han, träder till fremmande .rossamfund, så vill det väl blifva antagigt, att sådana samfunds ursprungliga med: iemmar icke skola kunna någon sådän tjenst .chålla. Vi stå väl alltså hufvudsakligen var vid den nådiga kungörelsen af 24 Jan. 1781, hvilken åt fremmande religionsförvander utlofvar alla medborgerliga frioch rätsigheter, den undantagen, att i rikets embe.en och tjenster eller som riksdagsmän nyttjade vardaX. Lagen får ursäkta oss, om vi tycka, att-löftet om ett sådant åtnjutande aj alla medborgerliga frioct rättigheter? vill rörefalla nog ironiskt. Visserligen medgifves att den, som utträder ur svenska kyrkan, skall kuuna bibehållas vid sin tjenst, om tjensten äv af sådan beskaffenhet, att hän utan afseende på tosbekännelse kunnat till. densamma nämaas, eller der konungen eller. den, myndighet, som eger att tjensten tillsättuj finner skäligt att honom dervid bibehålla; men detta medgilvände innebär icke särdeles mycket... Dels lära. dessa djenster, utom i militärväg, icke Kunna blifva hvarken många eller af någon betydenhet, isynnerhet som fremmande trosbekännare tyckes enligt denna förordning 1å svårt att, åtminstone inom riket, förskaffa sig nödiga kunskaper eller förse sig med erforderlig underbyggnad för någor offentlig tjenst eller för något embete, vare sig i militäreller annan väg; dels blir icke sagdt att fremmande trosbekännare i allmänhet skall kunna erhålla sådan Hjem vid hvilken en f. d. medlem af svenska kyrkan skull kunna bibehållas, dels innebär detta bibehållande ett godtycke. det den svårligen skall vilja underkasta sig, som haft mod-att för sin öfvertygelses skull och genom utträdandet ur svenska kyrkan riskera den tjenst han innehar, dels innebär blotta hotet af sådan persons skiljande från tjensten, ja till och med hans bibebållände blött af näd, redan ett straåf f r och en förkastelsedom ötver de trossamfund, till hvilka svensk medborgare endast under sådan risk eller sådant vilkor skall kunna ansluta sig. Likasom vi måste finna det föga stå till:Q s med menniskokärlekens fordringar uta de bedningar, hvilkas religionss ju också kunde ega rum inom de och sedlighet bestämda gränser, om RT AR gt EA mA Mmh AmMmA ARE I s i