Aftonbladet – 18 juli 1861, sida 3

RR TE RARP ODER ESTR Man tage sedan i betraktande det stadgandet i 3 att: Varder rättigheten till fri religionsöfning missbrukad då må. efter konungens förordnande, amlingen upplösas?, hvarefter dess medlemmar naturligtvis icke få hafva någon samfäld gudstjenst eller förrätta några samfälda andaktsöfningar, så vida de icke förena sig med just den kyrka, af hvilken det förmenas dem att dyrka Gud enligt sin tro. Som här icke blir förklaradt, hvari missbruken skola bestå för att halva så betänkliga följ der, så är ett obegränsadt spelrum lemnadt åt det godtycke, al hvilket de nya trossamfunden skola bero. Äfven bär fråga vi, al hvilka missbruken skola bedömas. Af vederbörande?. Hvilka äro de? Vi hafva redan sett, att åtminstone föreståndaren synes stäld i godtyckligt beroende af allt hvad vederbörande heter. Det ser väl således också ut, som om den nya lagen afsåge icke blott att förhindra bildandet af nya trossamfund, utan äfven att ätkomma redan bildade församlingar af främmande trosbekännare?, hvilka hittills ansett sitt bestånd tryggadt och sig sjelfva skyddade mot obefogade och kitsliga trakasserier. Är den nya religionsstadgan icke författad atnågon slugt beräknande prest, så är den åtminstone ett uttryck af den ömmaste omsorg om statskyrkan och presterskapets privilegier. Likasom skolstadgan af 1856, tyckes den i detta afseende. vara lika progressiv, som den i förhållande till tidsandan synes hafva en afejordt retrograd riktning. Till ytterligare påminnelse derom, att främmande tresbekännare icke få betrakta sig såsom medborgare, utan såsom misstänkta främlingar, dem man vill hafva fria händer att när som helst göra sig af med, tjena derjemte sådana stadganden, som att den offentliga myndigheten i orten icke må förvägras tillträde vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning, samt att förvärfvande af fast egendom i riket skall vara sfrämmande trosbekännares församlingat, inrättningar och stiftelser förbjudet, utom livad för utrymmet till kyrka eller kyrkogård erfordras. Som här ingenting nämnes om skolhus, så lära väl således de främmande trosbekännarenas skolor och undervisningsanstalter, hvilka dock blifva under vissa vilkor tillåtna, icke få vara fasta, utan göras beroende af hyrda lokaler. Eller ock har den sednare föreskriften råkat blifva ofullständig, liksom den förra synes endast tjena till att reta och väl äfven är obehöflig, så vida man anser sig hafva makt att, i händelse af behof, med våld intränga der. hvarest lag trotsas eller groft ofog bedrifves. Den offentliga myndighetens tillträde till gudstjensten eller andaktsöfningarne kunde man hafva låtit bero af de tillfälliga föreskrifter, dem vederbörande få rätt att meddela, föreståndaren. AÅ allmänna begrafningsplatser må främmande trosbekännare, hädanefter likasom bitintills, erhålla lägerstad för sina döda. Detta stadgande är utom all fråga i sig sjelft riktigt; men en sann och varm menniskokärlek såras allaredan deraf, att ett sådant medgifvande. skall ännu i vår tid behöfva i en lag offentligen framhållas, likasom kunde lock verkligen fråga uppstå derom, huruvida det vill vara 1 sin ordning att judar och hedningar eller t. 0: m. att främmande kristna trosbekännare få begrafvas och sofva sin dödssömn i samma vigda jord, der svenska lutherska kristna tänka hvila ut till domedag. Denna benägenhet att ända ned i kyrkogårdens mull medtaga eller fortsätta den menniskofiendtliga och egenkära rangstriden om olika religioners värde och företräden, är oss motbjudande, och förordingen, som i andra fall tyckes vara så föga utförlig, kunde hafva utelemnat ofvannämnda stadgande, som till och med här vill synas öfverflödigt. : Med afseende på främmande trosbekännares skolor och undervisningsanstalter föreskrifves, att de icke få inrättas eller upplå-J tas för andra, än bekännare af deras egen roslära eller deras barn.? Man unnar så-) ledes icke en gång, alt det ena främ mande trossamfundets ungdom skall få undervisas i det andras skolor. Man har väl ock, såsom ett mäktigt hinder för religions(riheten, tagit i beräkning, att främ mande trossamfund, hvilkas medlemmar i det främmande landet icke få be yraktas såsom medborgate eller såsom derädes egentligen botatte, och hvilka enligt denhär omhandlede förordningen: städse skera att deras tillförsäkrade religionsöfning när som helst kan varda förbjuden, svårlizxen skola kunna eller vilja upprätta några undervisningsanstalter, åtminstone icke sådana, att deras blifvande lärare der kunna bildas, isynnerhet om dem förmenas att förvärfva en jordfläck, på hvilken deras läroverksbyggnader kunde uppföras. Och den svenska statens skolor och universiteter vilja väl för främmande trosbekännar2s barn och ungdom vara stängda. Den för våra skolor bestämda religionsundervisningen, I hvilken ingen dispens får gifvas, passaricke för dem, och i fråga om studenteden skola de vårligen kuniia erkänna Sverges monark för sin rätte konnng?, så länge deras medborgarcrätt i landet är så halt och tillfällig, ,ch omöjligen kunna de på själ och samvete iofva att med all flit inlära och blifva trogna i. vera religio?, den sanna och rälta läran, sådan denna förstås af vår lutherska kyrka nemligen. Likasom den nya religionsstadgan tyckes vilja hänvisa främmande trosbekän-. nare till handel eller schackreri, såsom dej enda yrken, hvilka blifvit dem, likasom un1 der lång tid judarne, med na, tyckes den ock I vilja tvinga sådana trosb sännare Tott) tanke för sina sky och fly det lend, hvilket ännu i vår lid anser sig böra i nya lagar betyga en sådan ofördreg ret mot olika tänkande, eller att uppfostra sin ungdam utom Sveroe och. utifrån hemta sina