Aftonbladet – 13 juli 1861, sida 3

gande upp åt land ng Lundgren de andra: kommer han efter? De andra svarade: Nej, han hoppade i sjön. Huru dermed förhöll: sig påstod sig Lundgren ej känna; han hade sjelt ingenting sett och kamraterna hade endast undrat sinsemellan om han blef qvar eller om han kom upp Lundgren kunde, trots alla föreställningar, lika litet som de båda andra förmås att afgifva en med sanningen mera öfverensstämmande berättelse. Derpå inkallades tvenne barn, en flicka, Selma Wilhelmina Österberg, och en gosse, Frans Ludvig Rosing, båda på 1å:de året. De hade uppgifvits skola ha åsett den ohyggliga tilldragelsen då soldaten kastades i sjön. Hörda hvar för sig, efter en lämplig föreställning om vigten att tala sanning och att ej UPPE annat än de med säkerhet mindes sig ha sett, afgåfvo de båda barnen mycket rediga berättelser om förloppet, sammanstämmande utom i ett par omständigheter, som vi särskilt skola anmärka. Båda hade befunnit sig på taket å vattenledningsbassinen å Rackarbergen, dickan vallande getter, som gingo der nedanför, gossen kommande från stranden der han badat. Gossen stod svid takets sydvestra hörn, flickan vid södra sidan, ungefär midt på denna sida. Jemte dem hade deruppe befunnit sig en karl, att döma af klädseln tillhörande arbetsklassen, men för dem fullkomligt okänd. De sågo dervid på sjön, öfver hvilken de hade fri utsigt, en båt hommvnde från Liljeholmssidan, i hvilken två korrektionister sutto och rodde och en tredje som styrde. Den som satt vid st ret var enli bådas uppgift den längsta, men flickan trodde sig ha märkt att den som var närmast honom i ingd satt vid för-åran, medan gossen åter ville minnas att den kortaste satt i fören. På sidosätet satt en soldat med geväret uppra framför sig. Då båten, som passerade mellan Årsta holme och Rackarbergen, var ungefär midt för holmen, vickade den häftigt, hvilket båda barnen törmälde sig anse korrektionisterna ha åstadkommit på okynne. Soldaten hötte då med hanlen åt korrektionisterna, som till följd deraf upphörde att vicka med båten. Gossen Rosing tyckte sig till och med ha hört honom yttra någonting, såsom håll er! eller något dylikt; dock kunde han icke bestämdt intyga detta. De rodde derefter jemnt framåt förbi Arsta holmes östra udde och mot Årsta landet. Komna på ett afståndi från land som barnen utmärkte såsom hafvande: ynts dem ungefär 75 å 100 alnar (de utvisade: t jemförelsevis lika stort afstånd till föremål ä ängelsets gård) tittade soldaten åt fören, dervid den som satt vid styret rusade upp och fattade honom vid halsen och stjelpte honom öfver båtkanten, så att öfre delen af kroppen kom i vattnet, men benen ännu voro qvar på inre sidan om relingen. Här skilde sig de båda barnens. uppgifter något. Flickan påstod att då soldatem stjelptes öfver bord hade han kommit framstupas i vattnet; gossen åter att han legat på sidun,, något mera baklänges. Deri sammanstämde deremot åter båda, att straxt derpå de bådia som sutto vid årorna, skyndat upp och hjelpt till att fatta soldaten i benerm och kasta honom helt och hållet i sjön. Perpå hade alla tre lutat sig öfver båtkanten och med händerna hållit ned karlen under vattnet en stund, hvarefter den längste karlen tog geväret, som hade blifvit liggande i båten, och med kolf-ven höll ned soldatens kropp, så att den ej skulle; dyta app. Efter att sålunda ha hållit honom em stund, kastade han geväret i sjön och de togo, ull årorna och rodde häftigt mot land, der de stego ur båten, kastade af sig sina bussaronger och skor och sprungo upp åt land. Sedan de börjat ro syntes soldatens kropp ett ögonblick i vattenytan, men sjönk strax derpå och försvann. Enligt Rosings uppgift hade soldaten då han först kom i vattnet kafvat med armarna och sparkat med benen, anmärkande gossen att han höjt upp armarna såsom man endast kan göra lå man ligger på rygg, och anseende han detta såsom ett bevis att han hade rätt i sin uppgift att han kommit på ryggen i sjön. Flickan Österberg hade endast sett honom sparka med benens. Den främmande karlen, som befann sig jemte lem io på basinen, hade, vid åsynen af hvad som tilldrog sig på sjön, yttrat: Herre Jesus, er ni barn hära di tar lifvetat soldaten. Derefer hade han begifvit sig bort åt Mariasidan. till. lickan Österberg gick att taga vara på sina ;etter, men gossen Rosing sp rang futför beret och ut genom Skans tull, der han. åter såg le tre karlarna på afstånd ren i en riktning, den han pppesk dervid de temligen nära passerade en karl i blått förkläde, som tycktes sinnad att taga fast dem, men, ssåsom gossen förnodade, icke vågade derför att. han var ensam. dan förlorade dem derpå svt ur sigte. Det förtjenar nämnas, att båda barnen hade: Lundgren, som de nu set uppföras till förhöet, på längd och kroppssställning genast igensänt den karlen sona sav.vid styret och först rusade på soldaten. Efter slutadt förhör gjorde polismästaren en ärd i båt utåt Årstaviken, medtagande de båda varnen, som dervid frago på ort och ställe närnare utvisa den puwet der de ansågo soldaten ia blifvit ikastad och den der rymmarne landtigit.