Aftonbladet – 13 juli 1861, sida 3

xen af mötet i Horsens. Rättegångsoch Polissaker. Rymningen från Långholmen och mordet å soldaten Nordell. Ett första polisförhör hölls i går e. m. af poismästaren Ekströmer å: Långholmen med de re korrektionisterna Lundgren, Carlsson och 3kog, hvilka vid sin rymning från fästningen len 26 i förliden månad bragte soldaten Nordell pm lifvet. De båda förstnämnda sitta redan selan några dagar tillbaka åter inom fängelset; 3kog, den sednast gripne, hade först i går ditkommit. Polismästaren lät införa de tre brottsingarne hvar för sig, först Carlsson, derpå Skog och sist Lundgren. Innan vi redogöra för förhöret böra vi erinra, utt enligt hvad vi förut omtalat, hade de båda vörst gripna rymmarne, Lundgren och Carlsson. vid MG dem i Nyköping anstäldt förhör, sökt söra troligt, att de genom mutor tubbat bevakningssoldaten att vara dem behjelplig vid deras lykt, och att han sedermera sjelf hoppat i sjön då de sprungo i land. Denna berättelse hade Lundgren och Carlsson dock efter hitkomsten, vid ned dem hållet kommendantsförhör, blifvit förmåddå att frångå, erkännnande att de verkigen narrat soldaten att åtfölja dem, förnekanle likväl alldeles att ha bragt honom om lifvet. Skog, den tredje och sednast gripne rymmaren, som i går undergick sitt första förhör härstädes, upprepade deremot, såsom man skall finna, samma historia om bestickningen, hvilken tydligen hade blifvit mellan brottslingarne öfverenskommen medan de ännu befunno sig tillsammans på fri fot. Carlsson, en karl af medelmåttig längd med ett något enfaldigt ansigtsuttryck, uppgaf sig vara född den 18 Aug. 1828 i STÄRK yhöga al Linköpings län, förut straffad för andra resan stöld och nu undergående ådömdt straff för tredje resan. Han besvarade oförbehållsamt och ganska redigt till honom ställda frågor och vid Jemförelse med hvad genom på annan väg vunna upplysningar blifvit utrönt, tycktes han utan tvekan uppgifva sanningsenligt alla omständigheter som stodo i sammanhang med rymningsplanernas uppgörande och verkställande, ända till dess han kom till den slutliga hemska tilldragelsen i båten, hvilken han sökte framställa så, som skulle han icke på något sätt medverkat vid soldatens dränkande liksom han icke heller var i stånd att säga om Nordell blifvit af Lundren skuffad i sjön eler sjelf hoppat uti. Carlsson och Skog hade den 19 Februari på samma fångtransport ankommit till Långholmen och tillstod Carlsson att de redan på vägen under detde färdades hit från a , hade samtalat om att tillsammans rymma från Långholmen så fort de kunde. Sedermera hade Carlsson haft för afsigt att, om tillfälle yppade sig, på egen hand rymma från Essingen, der han varit på arbete. ! Då hade Carlsson en dag, ett par veckor före midsommar, träffat Skog, för hvilken han omtalat sin nämnda afsigt, dervid Skog frågat om han trodde det skulle gå för sig, derpå Carlsson svarat att han trodde det, men att han ej tänkte gå (fångarna begagnade ständigt ordet gåt då de talade om rymning) förr än efter midsommar. Jaså, då skall du laga att du kommer i Lundgrens lag, för han tänker också rymma, och då tar vi en båt och far alla tre, för det går bättrev — hade Skog dervid invändt. Carlsson, som för öfrigt icke funnit lämpligt tillfälle att rymma från Essingen, samtyckte dertill och gick in i det stendragarelag. för hvilket Lundgren varit förman. Oct Ssynes, att döma af fångarnes uppgifter, antingen helt och hållet eller i viss män hero på fångarne sjelfva till hvilket arbetslag de vilja sluta sig.) Sedermera talte de tre mycket om saken och på lördagen innan rymningen verkställdes hade Carlsson på uppmaning af Skog, ehuru sjeli icke snusare, uttagit på sin arbetsförtjenst 22 ort snus, som skulle användas att slå i ögonen Zz -den soldat, som de skulle narra med sig i båten. Huru det skulle gå till att få soldaten i båten och för öfrigt komma ut från fästningen tycktes Carlsson icke ha haft så noga reda på. utan hade Lundgren och Skog haft detta för sig, isynnerhet den förstnämnde, som tyckes ha utgjort den egentlige ledaren. Det hade varit meningen, uppgaf Carlsson, att de redan på tisdagen den 25 skulle utföra sin plan, men Lundgren hade då sagt till att det icke kunde blifva någonting af den dagen, emedan en namngifver sergeant då var ute i staden och det möjligtvis kunde hända att han befunne sig på Liljeholmen, derigenom de skulle blifva röjda. Paåföljande dag, onsdagen, utsattes i stället till planens verkställande. Dervid hade tillgått på det sättet, att Lundgren, som tidigäre på f. m. et par gånger skiljt sig från arbetslaget och gåt nedåt stranden för att titta efter någon båt, hade i hela arbetslagets och äfven i bevakningssolda tens närvaro högt yttrat att han blifvit tillsagd att klockan half 11 gå upp på kontoret till bokhållar Hallongren. Vid den uppgifna tiden hade han lätit införa alla karlarna i laget genom den stora inkörsporten från stengården till borggår den och tillsagt dem att dröja der medan har ginge upp på kontoret. Han hade också verk ligen begifvit sig dit och frågat efter hr Hallon gren, som han vetat för tillfället ej befinna sig er. Nedkommen säger han till soldaten Nor dell, som hade bevakningen, att han blifvit be falld att med två man till roddare och soldater till bevakning föra en båt till Liljeholmen. Har hade derpå gått fram till arbetslaget och fråga om det var någon som kunde ro samt först pi omslag vändt sig till en fånge, kallad helsingen, och sport om denne kunde ro, men der på vändt sig med samma fråga till Carlsson oc! Skog, och då dessa svarade jakande valde har dem, hvarpå alla tre jemte soldaten begåfvo sig ut från fängelset genom vaktrummet. Till följd af soldatens närvaro synes deras passerande ha väckt så liten uppmärksamhet, att de i vaktrummet ej ens blefvo tillsporda hvart de skullc taga vägen. Komna till stranden stego alla i båten, Carlsson tog för-åran, Skog den andra och Lundgren satte sig till rodret, medan soldaten tog plats på båtens ena sidosäte, hållande geväret i handen. Sålunda fortsattes rodden tills Reymersholmsbron blifvit passerad, då, i anseende dertill att Skog rodde illa och hans årtull var sönder, Lundgren aflöste honom vid åran, tillsägande Skog att i stället taga rodret. hvilket denne försökte, men då han äfven dertill var oskicklig, vände sig Lundgren till soldaten med den frågan, om inte krigsman kunde styra, hvarpå soldaten tog rodret och Skog gick upppåt fören. Efter att ha passerat a holmsbron och bron vid jernvägsbanken, lades det till med båten straxt på andra sidan banken, på Liljeholmssidan, der Lundgreh gick i land och frågade ett par karlar om de hade sett kapten Wennerström, ett påhitt, hvarom rymmarne på förhand hade kommit öfverens, dels på det ej någon skulle Xslå ned på dem från viljeholmen, dels för att kunna inbilla soldaten att de behöfde fara längre. Med afseende på hvad vi hittills anfört om ymningsplanens verkställande öfverensstämma ngarnas uppgifter i det närmaste (med undan