Aftonbladet – 10 juli 1861, sida 3

fånge. Han måste dock åtfölja Eriksson, son drog honom med sig till den närbelägna preste gården, der den föregifne lifstidsfången och hans förare förorsakade ej ringa bestörtning, isynnerhet hos en hop barn, som voro församjade på gården, och hvilka syntes vilja taga till frkten vid åsynen af den Iruktansvärde lifstidsfången. Pastorn på stället gjorde dock snart slut på spektaklet, i det han körde både fången och dennes förare ut från gården, förklarande sig ej ha med en sådan sak att göra, men rådde den sistnämnde att se sig före innan han häktade mannen. Fångföraren, som var något på röken, brydde sig dock ej om varningen, utan tillkallade några karlar, med hvilkas biträde flyktingen placerades på en kärra, der han fängslades med ett rep, som bands om händer och fötter, då han måste foga sig uti sitt öde att. på det viset i flera timmar vara fängslad i solhettan innan affärden skedde till staden, hvilket allt tilldrog sig i närvaro af en folkhop, som yttrade hvarjehanda glåpord om karnaljen, hvilken rymt sin kos, men nu fastnat i fällan. Härefter anträddes resan till staden, der Eriksson skulle aflemna sin fångst och erhålla den härför stadgade belöning af 10 rdr. Under vägen förevisades rymlingen på åtskilliga ställen, då qvinnorna spottade åt skälmen, som rymt, och karlarne trakterade den raske fångföraren med bränvin, så att när denne omsider kl. 7på aftonen ankom till staden var han temligen väl pg Vid ankomsten till Torggatan stannade åkdonet utanför ett hus, der krog finnes, och dit Eriksson ingick, hvaremellertid den bundne fången satt qvar i kärran. Vid åsyrien af denne uppstod folksamling, som med förundran betraktade hvad som var å färde. En po!iskonstapel, som väl underrättat sig om förhållandet, befriade derpå fången från fängslet, så att denne kunde gå sin väg, men han satt dock qvar i kärran, förmodligen i väntan på huru äfventyret skulle sluta. När Eriksson åter inann sig, körde han längre fram åt gatan, der han ånyo band fången till hand och fot, trolisen af farhåga att denne skulle rymma. Det blef dock snart derefter slut på hela färden, i det både fången, och fångföraren af polisen blefvo uppförda i vakten, der full upplysning erhölls i saken, då Eriksson till sin ej ringa beTG fann att han ej påträffat någon förrymd lifstidsfånge, utan en helt annan person, och att han måste qvarstanna i vakten, hvaremot fången fick gå hvarthän han EP rn sedan han blifvit tillsagd att påföljande dagen infinna sig till förhör i poliskammaren, hvilket han ej underlät att efterkomma, ty nu var det hans tur att få ersättning. Vid den härom nämnde dag hållna undersökning afgaf Andersson en berättelse om sitt äfventyr, öfverensstämmande med hvad här förut meddelats, tilläggande att Eriksson under vägen yttrat, att om Ändersson ville betala honom 10 rdr, eller detsamma belöningen för hans häktande utgjorde, skulle Eriksson släppa honom lös. Andersson hade dock ej brytt sig om detta förslag, helst han ej hade några penningar och dessutom vid närmare betänkande fann att det väl snart skulle bli slut på äfventyret. Yrkande Andersson ansvar på Eriksson för olaga häktning och att denne måtte åläggas godtgöra honom för hans lidande, derunder han äfven fått ett slag i ansigtet och västen sönderrifven af Eriksson, när denne först angripit honom; men om Eriksson ville ersätta honom i ett för allt med 100 rdr rmt förklarade Andersson sig vilja ge från sina ansvarsoch ersättningspåståenen. Eriksson kunde ej förneka att han på sätt förut är nämndt häktat och till staden infört Andersson bunden, men sade att detta skett gx nom misstag, då han trott honom vara den fri Elfsborgs fästning nyligen förrymde lifstidsfången, helst han saknat bevis om sin person och varit klädd lik fångar. Beträffande ersättningspåståendet förklarade Eriksson detta vara för hårdt, men han vore benägen godtgöra Andersson med 25 rdr, med vilkor att denne tillika afstode från sina öfriga påståenden. Härpå ville Andersson ej ingå, hvarefter poliskammaren öfverlemnade målet till vestra och östra Hisings häradsrätt, inom hvars domvärjo den olaga häktningen egt rum, men Eriksson tilläts såsom bofast man att under tiden vistas på fri fot. Sedermera har dock uppgörelse blifvit träffad mellan parterna, i det Andersson förklarat sig nöjd med 50 rdr, som han erhållit, och hvarför han köpt sig nödiga kläder, så att han påföljande ån var ganska bra ekiperad och dessutom stadd vid en för honom ovanligt god kassa. Söderhamn. En trollkarl. För närvarande sitter i härvarande häkte en för stöld tilltalad sjöman Jansson; som blifvit på ett mycket eget sätt upptäckt På: ett par ställen vid stugsundet hade åtskilliga klädespersedlar blifvit stulna, utan att man kunnat misstänka tjufven. Jansson, som hitkommit med manskapet å skeppet Norden, hade några dagar derefter i flere kamraters sällskap hört stölden omtalas och huru en af de bestulna yttrat sig ämna resa till Gefle, för att hos en bekant få hjelp till sakernas framtrollande, hvarigenom äfven tjufven skulle göras olycklig på något. sätt. När Jansson fick höra detta, drog han säkert öronen åt sig, men ville ändå såsom han tyckte, draga sig behändigt ur spelet, hvarföre han uppgaf sig vara i besittning af makten avt Sgöra igen samt erbjöd sig att i rappet återskaffa det stulna. Sagdt och gjordt: om en stund är han ute och åter snart tillbaka med sakerna; men ett par personer hade på afstånd följt honom samt. gifvit akt på det icke märkvärdiga trolleriet, hvaraf följde angifvelse och häktning. Målet har förevarit vid rådhusrätten, men är ;uppskjutet för infordrande af den tilltalades prestbetyg. ETOD