Aftonbladet – 5 juli 1861, sida 3

Något om Köpenhamn och Danskarne Då en svensk anländer till vårt grannr kes, Danmarks, hufvudstad, öfverraskas ha: på ett behagligt, men tillika för den sven ska nationalfåfängan nedslående sätt af de: takt, den sans, den frånvaro af all råhet som uppenbarar sig i de lägre klassernu samlif, och som man, ty värr, här i Sverg: så ofta saknar. Man hör i Köpenhamn ing: högljudda svordomar, ingu otidigheter, ing: slagsmål, hvilket allt i vår svenska hufvud stad hör till ordningen för dagen. Vänder man sig på gatan till en åkare eller en gör dist eller någon af den lägre befolkninger och begär en upplysning, tår man alltid ett höfligt svar. Danskens nationallynne är visserligen vekare än det svenska, hans lands klimat mildare i allmänhet; men södra Sverge ligger vid samma breddgrad som Danmark, och vi veta att, då det lilla danska folket lifvås af en id, det kan uppträdv med mycken kraft och energi. Hvad är då orsaken till den stora olikhet i folkets seder. och lynne här i Sverge och i vårt grann rike? Denna fråga gjorde sig insändaren genast vid ankomsten till Köpenhamn, och han trodde sig finna grunden till denna olikhet uti följande omständigheter, Först och främst är dryckenskapslasten på långt när ej så allmän i Danmark som i Sverge; in sändaren såg under åtta dagars tid i Köpenhamn blott en person, som var någo: ankoftnmen af starka drycker; under det lägre folkets förlustelser ute i SDyrehavent om söhdagsaftnarne, ser man visserligen en mängd ställen, der Bevertning4 finnes, men öl och kaffe utgöra de egentliga stimuleringsmedel, som der vankas, toddy och punsch ser man ej till; den sednare drycken är på de flesta restaurationer ej en gång känd till namnet, men finnes stundom under namnet Svensk Banko4 för en eller annan liebhaber eller resande svenskars räkning. Det är naturligt, att då folket i allmänhet är så nyktert, munterheten ej, såsom så ofta hos oss, skall öfvergå i oväsen och skoj, glädjen i slågsmål och svordomar — —i— Den andra. omständigheten, som mycket bidrager till att förmildra folkets seder och som derjemte torde just vara ett kraftigt medel mot dryckenskapsbegärets utbredande bland den lägre befolkningen, är otvifvelaktigt så väl styrelsens som enskilda personers bemödanden ätt gifva åt folkets nöjen