Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 3

va?t Detta skäl var bindande och äfven Paolo insåg det. Ett pris blef derför ölverenskommet dem emellan, hvilket, ehuru ringa, var en hel rikedom för Paolo, jemförelsevis med hans lektioner, Han grep således genast verket an. Paolo saknade icke allenast ärelystnad, men han var också sorglös, det vill säga, han hade sina anfall af feberaktig arbe lust med långa mellantider af en oöfvervinnerlig lättja. Mortimer förebrådde honom p.ildt detta och föreställde honom fördelen af en måttlig men jemn flit — nulla dies sine linea. Paolo plågades först, men af uppmärksamhet för sin vän, som för hvar dag vann ett större välde öfver honom, bjöd han till att rätta sig och lyckades äfven verkligen få den makt öfver sig, att hans vän blef nöjd med honom. Således förgingo veckor och månader och Mortimer Thornton var ännu i Rom, och hade ingen tanke på att lemna det. Den oro, det behof af omvexling som under två år hade varit hans lifs plåga, voro försvunna. Sympatiens friska källåder, som så länge varit hämmad, hade ånyo sprungit upp än själ; hans sedan lång fid tllbek: a kapital af välvilja hade funnit ett godt ES älle att omsättas. hon hade någon vårda sig om a sf a, han hade ett 20dt s Lt sträfvarföma hade ett godt mål ma : et naturligt att Mortim lax Skulls Samnmonträlta med ett terr vanner Och utiga konstnärer som sum. jade sig kring Puolo och erkände honor som sin rikast ivude medbroder ock ledare; hjertans trefliga kamrater med de vildaste åsigter om konsten; fattiga som råt. Hor, sorglösa för morgondagen, utan oro, ja. fördiga att pantsätta sin öfverrock — nem