Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 2

smak för de sköna konsterna, och ehuru sjelf en medelmåttig målare, var han god domare och en connaisseur i målning och bildbuggeri. Under ett af sina besök i Vatikanen såg han en yngling som i minskad skala kopierade Rafaels Madonna di FolignoThornton blef öfverraskad af den unga målarens vackra, uttrycksfulla utseende och ännu mera af hans arbete. Han stannade och sade några ord af beröm, som vittnade om att han sjelf var artist. Ynglingensade några ord till svar, men dessa 1å ord talade om den sanna konstnären. Innan Thornton gick vidare, räckteshan honom sitt kort och bad att om det ej syntes opassande få veta namnet på en så lofvande målare. Paolo, ty det var han, gaf engelsmannen ett af de kort, på hvilka han så prydligt hade skrifvit Paolo Mancini ger lektioner de. SNi ger lektioner! utropade Morimer, öfverrsg Jar det gör jag, svarade Paolo medeett otvunget leende; det vill säga då jag är rekli o att få . tycklig förre sade gendat att han gerna skulle vilja taga några lektioner. Pao o kunde ej önska sig någonting bättre. På detta sätt blefvo dessa två bekanta med hvarandra, rPhornton fattade mycken välviljaför Paolo. Han ansåg honom hafva en sällsynt talang; i hvarje drag af hans pensel såg han denna individuela karakter, som bär vittne om en äkta konstnärsanda. Jin sådan säkerhet och venhet i konturen, så mycken mjukhet och kraft i färger! Säkerligen, brukade Thornton säga, medan de arm i arm besökte åtskilliga målningsgallerier, Xsäkerligen bör ni icke öda bort en tid med att gifva lektioner. Jag påstår att ni har anlag för att blifva en stor målare. Skulle jag hafva det?4 frågade Paolo