Aftonbladet – 4 juli 1861, sida 2

En engelsk garibaldian på Caprera. (Slut fr. gårdagbladet.) Vid middagstiden samlades vi åter till niddagen; vi voro generalen, hans son och lotter, öfverste och fru Dideri, Basso, Stagetti, Specchi och Agostino (detär Austin, ag sjelf). Vi fingo en ypperlig soppa och isk, intet kött, men rikligt med neapolitanka sötsaker af den delikataste smak. Ingen bland sällskapet drack annat än vatten, ehuru detfanns ett fat engelskt öl, en preent till generalen, som sökte förmå mig att maka derpå, men förgäfves, Garibaldi taade föga vid bordet, en vana, som tyckes espekteras af hans omgifning; men när bjelen talade, skrattade hin och skämtade lika nuntert, som när jag i Milazzo såg honom smyga halfva ostbiten från Stagnettis tallrik, inder det att dennes uppmärksamhet för ett jgonblick var riktad åt annat håll. När middagen var slut, begåfvo vi oss till örmaket, der signoran spelade några hänförande stycken och derpå leende bad mig intaga hennes plats. Hvem kunde vägra? ön irländare eller en sjöröfvare, men jag kunde let ej. Först när jag satt mig, kom jag ihåg att jag endast kunde inalles tre melodier, och under det jag som bäst funderade på, hvilkendera som erbjöd minsta svårigheterna, antingen Power of love, Primadonna-vals eller the Girl I left behind me, minskades min förlägenhet ingalunda derigenom, att någon bad om en äkta irländsk melodi. Ett slags förebrående kör uppstod nu: Signor Agostino irländare! Un soldato del Papalt Generalen kom mig till hjelp. Nej, nej! Alla irländare äro ej påfvens soldater! En tapper irländsk general (han behöll namnet för sig sjelf) erbjöd mig en!bataljon irländare, om jag behöfde dem.4 Kort derpå drog Garibaldi sig åter tillbaka till sitt rum, och jag såg Honom blott en gång till den dagen — när hån vandrade omkring trädgården och lyckönskade sina stenmurbyggare till deras framgång. I skymningen skaffade jag mig en båt och återvände till Madalena för att ligga der öfver natten, ty i generalens boning fanns fpl för tillfälliga gäster. Generalen och Dideri begagna ett sofrum; återstoden af staben, fem till antalet, ettånnat, och fruntimren det tredje. Två trogna tjenare, som länge varit hos Garibaldi; upptaga resten af utrymmet hos en man, som med endast tusen soldater och sitt eget stora namn lade Sicilien och hela systerkonungariket, undantagandes några få qvadratmil; under Italiens spira. Beträffande penningar, så är det så ondt om sådana i generalens hushåll, att då en dag en sårad soldat råkade komma dit och Garibaldi ville ge hönom en allmösa, måste han vända sig till fru Dideri; kapitalisten inom kretsen, hvilken efter några små invändningar anskaffade de önskade femton francs. Öfver Garibaldis soldatbädd hängde porträtter af mången gammal vapenbroder, som stupat i den långa frihetsstriden: bland andra fosterlahdsmärtyrerna Ugo Bassi och Cicero Acchio, den tappre Tukery, dödad vid Palermo, samt den unge och ridderlige baron Cozzo, dödligt sårad utanför Capua den 19 Sept., under det han förde undan en sårad siciliansk frivillig. Jag hade varit nära bekant med Cozzo, och satt nästan dagligen vid hans säng under de tre veckor af lidande, han nödgades uthärda, samt minnes ännu tydligt hans milda fråga: tChe cosa, Agostino? (Huru är det med dig; Austin?), när det stundom ej lyckades mig att dölja den smärta hans hopplösa tillstånd ingaf mig. En muskötkula träffade honom i låret och krossade förfärligt benet. Låret svullnade, så att det var nästan så tjockt som en menniskokropp, och hade vridit sig om. Trots de plågor han måste ha utstått, och oaktadt han visste att skadan måste medföra en olycklig utgång, bibehöll likväl den unge krigare i ända till slutet sin styrka och sitt lugn. Några hus äro under byggnad, hvilka skola göra generalens bostad något mera beqväm; väggarne äro redan uppförda. Garibaldi betalar, sina murare och arbetare precis lika mycket, som han brukade betala sina generaler, två franes om dagen, utan tvifvel anseende ett godt dagsverke, af hvad slag det vara må, berättiga till samma dagspenning! Ehuru jag nödgades ligga om nätterna i Madalena, tillbragte jag nästan hvarje morgon på Caprera under mitt tre veckors besök, stundom arbetande, stundom jagande tillika med de öfriga. Hvad arbetet beträffar, så byggde vi en väderqvarn och en mur, utom några mindre arbeten. Hvad angår jagten, så dödade vi en stor mängd ganska näpna små foglar, hvilka endast till namnet skilde sig från den engelska trasten, men ej mycket annat vildbråd. Jag märkte, att MiI notti använde en stor del af sin tid på att i studera. Walter Scott, och vid den tiden var han midt uti hjertat af Waverley och följaktligen nästan oduglig till fworks oflabour and of skill. Hvad vår general sjelf angår, så var han osynlig under den vida större delen af dagen, och det var ej att undra på. Förfärlig var den massa bref, som letade sig fram till denna skenbart ostörda enslighet! Det oaktadt njöt jag under mitt besök mången angenäm samtalsstund med min älskade general — månget minne af Sicilien och Neapel — någon utsigt till att icke så synnerligen olika sådana dagar möjsyrror EEE I omal för de sköna konsterna. och ahuva