Aftonbladet – 3 juli 1861, sida 2

stor oförbehållsamhet och utan något slags återhåll ådagalägger alla mina tankar. Genom konungens förtroende kallad att efterträda grefve Cavour såsom ministerrådets president och vid ledningen af utrikespolitiken, harjag funnit mitt pragram på förhand föreskrifvet (trac) genom en omröstning, hvartill parlamentets båda kamrar i sednaste tiden funnit sig föranlitna rörande den italienska framtidens vigtigaste frågor. Efter långvariga och minnesvärda förhandlingar har parlamentet, då detsamma: på ett högtidligt sätt uttalade nationens rätt att konstituera sig uti sin fullständiga enhet, tillika uttryckt den förhoppning, att de framsteg, som Italiens sak dagligen gör uti den allmänna opinionen, småningom och utan skakningar skola framkalla den af italienarne så varmt önskade lösningen. Detta förtroende till rättvisan af vår sak, och de oi pg regeringarnes vishet, äfvensom till det dagligen tillväxande understödet af den allmänna meningen, åt hvilket grefve Cavour kort före sin död med så stor vältalighet. gifvit uttryck, har helt och hållet öfvergått till den förvaltning, som jag har äran att förestå. Konungen och hans ministrar äro fortfarande öfvertygade om, att det genom organiserandet af landets krafter och derigenom att vi gifva Europa exemlet af ett försigtigt och lugnt förfarande. skall yckas oss, att värna våra rättigheter, utan att blottställa Italien för gagnlös agitation och Europa för farliga förvecklingar. Vi kan härmed, hr grefve, fullkomligt lugna kejsarens regering i fråga om våra åsigter rörande dentutländska politiken. Icke desto mindre nödsakar mig hr Thouvenels ord beträffande den romerska frågan, att bifoga några ord rörande denna sak. Ni vet, hr grefve, på hvad sätt konungens regering betraktar denna sak. Vår önskan går ut på att återgifvaItalien dess ärorika hufvudstad, men det är vår föresats, att på intet sätt beröfva kyrkan något af dess höghet och den katolska trons höga öfverhufvud något af dess sjelfständighet Vi hängifva oss derföre gerna åt förhoppningen, att kejsaren skulle inom någon tid kunna återkalla sina trupper från Rom, utan att denna åtgärd bör ingifva de uppriktiga katolikerna farhågor, hvilka vi mer än hvarje annan skulle pveklaga. Till och med Frankrikes intresse — derom äro vi öfvertygade — skall bestämma franska regeringen att fatta detta beslut. I det vi hemställa till a höga vishet, att bestämma det ögonblick, då Rom utan fara skall kunna öfverlemnas åt sig sjelf, skola vi fortfarande anse såsom vår pligt, att underlätta denna lösning, och vi hoppas att franska regeringen icke skall vägra oss sitt vänskapliga bistånd -(bons offices) , för att förmå romerska kurian att ingå på en öfverenskommelse, som skulle vara rik på lyckliga följder för religionens framtid så väl som för Italiens öde. Ni behagar uppläsa denna depesch för h. excellens utrikesministern och öfverlemna åt honom en afskrift deraf. Mottag etc. : Ricasoli. Till grefve Gropello, H. M. konungens af Ita: lien ambassadör hos kabinettet i Tu ilerierna!